I SÖNDAGS DELADES Oscar-statyetterna ut för 82:a gången, i Los Angeles, och utan att ha sett själva filmen så kan jag ändå hävda att Oscar-gubben för Bästa manliga huvudroll hamnade helt och hållet rätt. Den gick till Jeff Bridges för Crazy Heart. Filmen handlar om den försupne och allmänt föredettige countrysångaren Bad Blake och Bridges lär göra ett av sitt långa skådespelarlivs allra största insatser i rollen. Som sagt: jag har ännu inte sett filmen men ska naturligtvis (country! Jeff Bridges!) göra det så fort det bara yppar sig en möjlighet. Men det är ju en rätt öppen fråga när detta kan bli av. Den film som vann utmärkelsen för Bästa film i år, The Hurt Locker, sändes ut i tre (tre) kopior till biograferna i Sverige. Och försvann snabbare än en brakfis i evigheten från repertoaren. Till exempelvis Luleå kom den ju aldrig. Fast den finns ju på dvd. Och vem vet - kanske får den till och med en ny chans på biograferna nu? Men nu var det då mera Crazy Heart och Jeff Bridges det skulle handla om. Först blev det en roman av Thomas Cobb och den översattes, häpnadsväckande nog, även till svenska för så där 25 år sedan. Jag läste den, tyckte bra om den. Bad Blake tyckte jag var rätt mycket modellerad på legendariska Hellraisers och autentiska countrysångare som Johnny Paycheck, Jerry Jeff Walker och Waylon Jennings, även om de aldrig dekade ner sig så hårt som den fiktive Blake. Men Bad Blake var en väderbiten och mustig karaktär och det var inte speciellt svårt att tycka om honom ändå, trots alla hans miserabla fel och brister. I boken, alltså. Och, har jag alltså all anledning att tro, knappast i filmen heller. Jeff Bridges har varit skådespelare sedan början av 1970-talet (ja, egentligen sedan 1950-talet, då han tillsammans med sin äldre bror Beau hade pojkroller i fadern Lloyd Bridges tv-serie Sea Quest) och Oscarnominerades redan 1971 för sin tredje film, Den sista föreställningen (The Last Picture Show). Därefter har han nominerats med viss regelbundenhet, för sånt som Thunderbolt and Lightfoot (1974), Starman (1984), The Fisher King (1991) och The Contender (2000). Och aldrig vunnit. Fast han borde ha gjort det. Och även för filmer som de följande borde han åtminstone ha nominerats; i vissa fall till och med vunnit: Fat City - Chansernas stad, Bad Company, The Last American Hero, Rancho Deluxe, Winter Kills, Heaven’s Gate, Cutter’s Way, Jagged Edge, 8 Million Ways To Die, Tucker: The Man and His Dream, The Fabulous Baker Boys, The Vanishing, American Heart, Fearless, Wild Bill, White Squall, Arlington Road, Seabiscuit, The Door In the Floor, The Amateurs. Alla dessa garanterar jag personligen som varande väldigt bra, tenderande till enbart bra, filmer. Hyr dem, köp dem. Samt, ett jättestort givetvis, The Big Lebowski, också. Den film som många förknippar Jeff Bridges med och som i mitt och andras tycke är hans Bull’s Eye, där han spelar den ständigt tillbakalutade, stenade och trankilt White Russian-pimplande The Dude. Jeff Bridges brukar räknas som en av Hollywoods mest omtyckta och trevligaste stjärnor och någon skandal har aldrig ens varit avlägset förknippad med honom. Därför är det även extra fint att han nu, AT LAST, fick sin Oscar. Och så hoppas vi att Crazy Heart kommer NU till biograferna även i Norrbotten! OCH SÅ FINNS mars-numret, lika med det årliga Hollywoodnumret, av kvalitetstidskriften Vanity Fair att inhandla i de mera välsorterade tidningsbutikerna. Massor med finfin läsning - om inspelningen av filmen Raging Bull - Tjuren från Bronx, om Brat Pack-regissören John Hughes liv och död etc. OM KATTEN MALIN själv får välja blir det nog skogsmus. Men även Whiskas med kyckling samt anka & gås kan få passera. Om Äventyret också fortsätter? You Bet.
