HEL-DING PALACE..
Norr-Lorten (Norrportens största skitbygge).
Pekpinnen (kommer att kasta sin skugga över centrala Luleå).
Pekpinnen Kalle (förklaringar överflödiga).
Namnförslagen inflyter regelbundet till den lilla tävling om bästa namnet, på det av ingen alls i allmänheten men ändå så småningom förverkligade hotellet, på den tomt i centrala Luleå där Fritz Olsson-huset tidigare låg men där nu grävmaskiner ryter och rumsterar om bakom ett uppslaget träplank (förr i tiden brukade ett plank som detta vara ett oemotståndligt projekt för yngre och äldre medborgare utrustade med sprayflaskor ...?).
Luleå blir obevekligen motsatsen till en stad i ljus i framtiden. Men så estetiskt tilltalande vill alltså uppenbarligen både kommunledningen samt en före detta tävlingscyklist att det ska vara så ... ske deras vilja, då. Fast man längtar onekligen efter ett fungerande och kraftfullt agerande skönhetsråd, av ett eller annat slag.
Men det här handlar ju inte om serverhallar och ornitologer. Bara om en park som inte blir av och om neddragningen av mörkläggningsgardinen. För hela Luleå centrum. Man buger, bockar eller niger samt ber att få tacka så mycket för detta.
I STÄLLET FÖR att bryta ihop fullständigt eller ägna sig åt någon lämplig demoraliserande verksamhet fastnar ögonen på en notis i kultur- och nöjesdelen av DN. Där det sakligt meddelas att serietidningen Agent X 9 fyller 40 i år och att det aktuella numret därför blir extra tjockt och dessutom för första gången helt i färg, i tidningens för övrigt strikt svartvita historia.
Och då kan jag bara utbrista i ett från hjärtat uppriktigt kommande: MEN HERREGUD, ALLTSÅ!
För 40 till och med cirka ungefär 30 år sedan var Agent X 9 en självklar favorittidning för undertecknad kolumnist. Jag har i större delen av mitt numera med stadig gubbjävelstatus certifierade liv, varit väldigt mycket intresserad av tecknade serier, varit så pass privilegierad att jag både har separatintervjuat och av dem även erhållit originalteckningar, av serietecknare som R. Crumb, Bud Grace, Mort Walker, Sergio Antunes, Fantomens skapare Lee Falk, Art Spiegelmann (mannen bakom serieböckerna om den judiska musen Maus, i nazismens Tyskland), Joakim Pirinen, Anneli Furmark, Don Rosa och ytterligare några också, samt (givetvis när det gäller undertecknad!) också samlat på mig oändliga kollektioner av serietidningar, som jag självklart har kvar också.
En gång i tiden var serietidningarna Agent X 9, Western och Seriemagasinet något av ikoner för mig. De finns kvar, till och med förvarade i speciella plastmappar.
DEN SERIE I X 9:AN jag främst gillade var Rip Kirby, av tecknaren Alex Raymond med olika efterföljare. En smart kille som med viss orubblig hjälp av sin betjänt Desmond (med ett förflutet som kassaskåpssprängare) löste allehanda mysterier och brott.
Titelserien om agenten Phil Corrigan kunde man både ha och vara utan, däremot. Men Rip Kirby ruled! För länge sedan ringde en förmodligen rätt liten parvel från Tornedalen och frågade varför Kuriren hade slutat med "Kilpy-serien". Det tog en stund innan vi fattade vad han menade. Men där framträdde alltså ännu en beundrare av denna fenomenala spänningsserie, som hade reagerat när tidningen eliminerat den från sin seriesida.
Tecknade serier blir man aldrig för gammal för (jag tar varje dag del av och delar vanligen också de filosofiska livsvisdomar som förmedlas av Martin Kellerman i serien Rocky, i DN) men det kom alltså en tid när jag abrupt gjorde slut med min trio av serietidningsfavoriter. Jag vet inte riktigt varför (eller kommer inte ihåg ...). Sedan dess har jag bara investerat i enstaka nummer (som självklart har hamnat i plastmappar även de).
OCH KATTEN MALIN rev ner en blomma i golvet härom dagen och rusade sedan skuldmedvetet iväg och gömde sig. Men jag blev inte ens irriterad. Sopade bara upp och lade episoden bakom mig; personifikationen av flegmatiskt beteende.
För hur det än och ändå är:
ÄVENTYRET GÅR JU VIDARE.