NU ÄR VI bara några dagar från 2011. Och då är det bara 143 år kvar till jag fyller 200.
Själva nyårsfirandet har jag valt bort helt och hållet. Amatörernas afton. Jag överlämnar det till dem, med varma händer och lika varmt hjärta.
Om jag skulle ombes att diagnostisera något personligt angående 2011 (okej då!) så skulle jag då tveklöst säga: det kan bara bli ett bättre år, än de närmast föregående.
Faktum är att vi nu lösgör oss från 2000-talets första decennium, som för mig har varit ett årtionde av mestadels massvis med sorger, lidande och nära döden-upplevelser.
En snabb repetition bara: först dog kära gamla mamma, sedan dundrade jag mentalt rakt in i väggen, därefter ryckte jag in och gjorde en civilkurageinsats och höll på att misshandlas till döds för detta (som absolut ingen alls har kommit ens i närheten av att framföra ett enkelt tack för), ovanpå det ett posttraumatiskt stressyndrom som utlöste ett inledande våldsamt panikångestanfall och som därefter ligger och lurpassar inom mig och så som en grandios decenniefinal: skavsåret under höger fot, som i så pass stor utsträckning felbehandlades och ignorerades av primärvården att jag drabbades av blodförgiftning, kallbrand och överlevde med endast två timmars marginal och med en majoritet av högerbenet bortamputerat.
NI TYCKER ATT det är gnälligt och att det är nog och kan räcka nu? Javisst, det har ni säkert rätt i. Nu är det nog. Men håll åtminstone med om att det inte har varit ett händelsefattigt decennium? Men 2010 har faktiskt varit förvånansvärt lugnt och acceptabelt.
Min enda önskan angående 2011 är att det ska transportera sig fram i någorlunda samma stil och att mina vattentrampande mellanhavanden med försäkringskassan, landstinget och diverse försäkringsbolag ska resultera i anständiga (för dem och för mig) avslut.
Om det är för mycket begärt så är det väl i så fall det. Men det kan jag ju omöjligen anse att det kan vara. Elefanter sägs ju ha bra minne. Men jämfört med mig i dessa frågor har de grav demens. Jag varken glömmer eller förlåter. Det kan jag helt enkelt inte göra.
Men om 2010 var rätt okej för mig, så var det ju desto stökigare för många andra och på olika ställen runt om i världen.
EN FULLSTÄNDIGT FÖRÖDANDE orkan på Haiti i början av året. Och i slutet av året en epidemi av kolera på samma ö.
Vulkanutbrott i stor stil på Island, som med åtföljande askmoln rubbade flygförbindelserna i hela Europa och till och från USA också.
En läckande oljekälla, som under tre månader sprutade ut 800.000 kvadratkilometer råolja och som fick BP:s styrelseordförande Carl-Henric Svanberg (född i Porjus) att i ett anfall av galopperande oraldiarré hävda att BP "bryr sig om de små människorna" (dvärgar, alltså).
Sent på året debuterade en självmordsbombare i Sverige, men det lär nog inte upprepas eftersom statsminister Reinfeldt klart och tydligt deklarerade att ett sånt beteende inte var "acceptabelt i det svenska samhället".
Vi fick en modern parallell, i Malmö, till "lasermannen" John Ausonius, som sköt mot; dödade och skadade, personer av utländsk härkomst.
Kungen vände blad och gick vidare; Mona Sahlin meddelade att det fick vara nog nu och att hon också skulle gå, men Jimmie Åkesson från SD kom, med alldeles för stort väljarstöd, in i riksdagen och därmed fick den etablerade ondskan och den sanktionerade elakheten säte där.
Åkesson framträdde i Blekinges folkdräkt och gjorde sig därmed odödlig som löjligast och allra mest pinsam i mannaminne.
Borta i Chile blev 33 gruvarbetare instängda mycket långt ner och in under jorden. Men fullständigt mirakulöst kom alla ut i levande behåll. På en av dem väntade till och med två fruar.
OCH KATTÄLSKLINGEN MALIN befann sig hela året och nu också, i fullständigt briljant form och fortsätter förhoppningsvis med det.
För hur det än är och med gigantiskt ETT GOTT NYTT ÅR konstaterat:
Äventyret. Går. Vidare.