VI FORTSÄTTER MED mina 150 minnesvärda möten och den här gången väljer jag ur en grupp med musiker:
1: Willie Nelson. Countrymusikens i alla läger respekterade grand old man (och ihärdige jazztobaksrökare)mötte jag en kväll i början av 1990-talet, tillsammans med den väl renommerade engelske musikjournalisten Barney Hoskyns, i Willies väl inrökta turnébuss utanför Cirkus i Stockholm. Vilken närvaro och vilken utstrålning han hade! Och så tyckte han att jag och fotografen Håkan Gidlöw var så trevliga att vi borda hänga med dem till Köpenhamn (hur dumma var inte vi som tackade nej!). Sedan viftade han bort en sprättig skivbolagsrepresentant som försökte köra undan en beundrare med en resväska full av skivor som han ville få signerade. "These Are My Fans" sade Willie och signerade dem. Allihop.
2: Miles Davis. Den tuffaste trumpetaren någonsin hade inte pratat med pressen på tio år, men i samband med jazzfestivalen i Umeå 1985 gjorde han det. Vi bjöds in i ett kolsvart hotellrum, där den lika kolsvarte Davis satt, i en kolsvart lädersoffa. Jag hamnade på knä (detta var ännu möjligt då) framför honom, med en biografi om honom i handen. "Är den där bra?" frågade Miles, med en röst som lät som om han hade tuggat taggtråd. Sedan tog han boken, signerade den "To Ruff" och ritade sitt självporträtt i den. Större än så blir det bara inte.
3: John Prine. Vi var i Portland, Oregon, för att träffa svenskar utflyttade från Norrbotten när jag kollade efter nöjen i tidningen The Oregonian och fann en annons om att JP och hans band skulle spela, samma kväll, på ett ställe som hette Aladdin. Han är inget större namn i Sverige men hur respekterad och legendarisk som helst i USA. Först en två och en halv timmes sanslös spelning och så en halvtimme med mannen som skrivit Sam Stone, Paradise, Hello in There och Angel from Montgomery. Ren magi.
4: Leonard Cohen. I mitten av 80-talet, i Konserthuset, i Stockholm. Då var det inte svårare att få träffa en världsstjärna som Cohen än att helt enkelt gå bakom scenen och sedan var det klart och han berättade historier om Phil Spector och om möten med författaren Göran Tunström, i den grekiska ö-världen. Sånt är omöjligt numera.
5: Chris Spedding. Engelsk gitarrist i fabulös ess-klass. En gång ihop med Chrissie Hynde, i speltandem med den amerikanske retrorockern Robert Gordon när jag träffade honom en midsommardag, på Brännaberget, Överkalix. Mitt under pratstunden blev det plötsligt tyst. Då hade Chris Spedding stillsamt somnat. Jag harklade mig lite högre än diskret och undrade om mina frågor hade varit tråkiga? Spedding blev tegelstensröd i ansiktet, ursäktade sig och skyllde på jet lag efter flygresan. Sedan gick det bra och jag har träffat honom flera gånger, då jag alltid har påmint honom om incidenten.
6: Nina Simone. Väldigt imponerande souldrottning, som när hon var huvudnumret på jazzfestivalen i Umeå insisterade på att ständigt bli tilltalad som "doktor", eftersom hon nyligen blivit tilldelad ett franskt hedersdoktorat. En klar höjdare, som även föreslog ett snabbt giftermål mellan henne och mig. Hedrande.
7: Robbie Robertson. Fatta att jag träffade The Bands gitarrist och textskrivare och Willie Nelson - samma dag! Robertson hade tyvärr inte så mycket tid, men visst var det en upplevelse att möta honom. Verkligen.
8: ZZ Top. Texas-lirarna Billy Gibbons, Dusty Hill och Frank Beard (två med tomteskägg och så han som bara hette skägg) satt sida vid sida på övervåningen av Hard Rock Café i Stockholm och såg orubbligt luriga ut. Men sällan har man träffat en snitsigare trio.
9: Waylon Jennings. Countrygigant, numera avlliden. Väntar man bara länge på Grand Hotell så kommer han till sist ner. Och då blev det prata av.
10: B.B. King. Jättelik blues- och gitarrlegend. Aldrig gift, men far till 18 barn, alla med olika kvinnor ("det har gått bra för alla, utom en. Han kommer snart ut ur fängelset"). Kunde inte sova om han inte fick göra det på turnébussen. Svämmade närmast över av hygglighet.
Fortsättning på detta lär definitivt följa.
KATTEN MALIN HAR aldrig träffat någon av dessa celebriteter. Hon bryr sig inte.
Äventyret går ju, faktiskt, ändå vidare.