FÖRUT, FÖR LÄNGE sedan - när världen fortfarande var på riktigt: då hände det raffinerade saker.
Då kunde en i en öppen båt befinnande sig man, halvsovande och måttligt berusad, resa sig upp när båten lade till vid kajen och kliva överbord, rakt ner i vattnet. Med en påslagen transistorradio i handen.
Han drogs oceremoniellt upp (med radion fortfarande obekymrat spelande) och kommenterade till sina räddare:
- Och jag som trodde att jag satt på Svartöstadsbussen.
OCH PÅ LÖRDAGSKVÄLLARNA spelades det poker i Järnets hyreskåkar och somliga hade turen med sig och vann. Utav bara helvete.
Femtusen i vinst en lördagskväll var ju något närmast legendariskt men ingen ovanlighet, för somliga. Det här var i början av 60-talet. En förmögenhet.
INNE PÅ JÄRNVERKSOMRÅDET gick det också synnerligen hett till. En man steg rakt in i stålugnen och bara försvann. En annan man fick gång efter annan bäras ner från traversen. Asberusad. Intill medvetslöshet.
På 50-talet sades det NJA-arbetare emellan att de små sommarstugorna på Sinksundet till stor del hade klappats ihop av de plåtsjok som hade kommit farande från järnverket. Det small och exploderade väldigt regelbundet då.
Och de som inte hade reguljära bostäder bodde i baracker. Inne på järnverksområdet eller strax utanför. En del bodde i dem i åratal. Där var det ibland ett jävla liv. Invånarna arbetade olika skift och när några hade friskift och bestämt sig för att dra i gång en ordentlig brännvinsfest, så var det andra som jobbade förmiddag, skulle vara på jobbet 06.00 och som ville sova.
Klart det blev både munhuggningar och annat.
FRUN TILL EN ÖVERINGENJÖR sägs en gång ha hamnat på en fest i en barack. Och fått ena bröstvårtan avbiten
i ett speciellt hett ögonblick.
Inga kompromisser förekom. När en lokförare på ett nattskift vägrade att åka ut på Pampas och tömma slaggskänkar, eftersom han tyckte att det var för nära utstämplingstid, så bad slaggskötaren, närmare 67 år gammal (pensionsåldern då), honom komma ner från loket. Därefter nitade han honom. Ten and Out. Utan föregående varning. Lokföraren vägrade aldrig något mera.
Ibland hade lokförare ingen humor. Vi klev ombord några stycken en gång och berättade för lokföraren och växlaren att ett botemedel mot cancer hade uppfunnits. Men att ingredienserna var så ovanliga att de nästan inte gick att extrahera. De undrade förstås vad det var och då meddelade vi, medan vi strategiskt närmade oss utgången:
- Lokförarsvett.
Vi hörde ljuden när de kastade skiftnycklar efter oss.
DET VAR OFTA dans på Blackis i Svartöstaden. Massor av folk. Skulle vara nyktert. Var det mera sällan.
Ett par grabbar hade problem med att få upp kapsylen på en 75:a brännvin, när en veteran inom spritdrickarskrået kom förbicyklande och bussigt frågade om han skulle hjälpa dem. Han tog tag i flaskan och snurrade den, när han höll i kapsylen.
- Så där går det till. Men det där var inte gratis. En rejäl sup ska jag ha.
Varefter han tömde halva flaskan. Och cyklade därifrån.
Och spänning uppstod när ett par vildkatter rök ihop och slogs så att pälstussar flög vida omkring.
Och omkring 1970 köpte jag och en kompis en 58´s Chevrolet Bel Air av en kille vid namn Kurt som behövde pengar. Snabbt. Priset? 100 kronor. Jänkare var inget värda på den tiden. Ingen av oss hade körkort. Vi fick den aldrig att starta heller. Jag vet inte vad som hände med den. Men ändå.
NÄR VÄRLDEN FORTFARANDE var på riktigt så hände sånt här. Faktiskt.
Och så vill en sydafrikansk antropolog öppna William Shakespeares grav för att undersöka om den berömde barden möjligen rökt mycket maja.
Anledningen är att man för några år sedan hittade en pipa som tillhört Shakespeare, med rester av marijuana.
Onekligen skapas ju en helt annan dimension kring Hamlets och Kung Lears författare om han var pårökt när han skrev. Shakespeare dog och begravdes 1616.
KATTEN MALIN STÅR ibland och lurpassar bakom något hörn och tror att hon är osynlig. Jag låter henne förstås tro det.
Äventyret går - ALLTID - vidare.