Den 12 januari 1952 föddes Yngve Ryd i Vuollerim. Den 17 maj 2012 dog han. Ingen har som Yngve skildrat livet och den folkliga kunskapen bland människor i Lappland.
Hans metod var hans egen. Med stor glöd gav han sig på den folkliga kunskap, som var på väg att försvinna med de gamlingar som ägde den. Först storviltjakt i Lappland. Sedan var det skogsarbetet med häst i skogen som blev 340 sidor i Timmerhästens bok.
Yngves far hade varit timmerkusk och hans mor kocka i skogskojorna. För Yngve var det att återvända till sina och många andra norrbottningars rötter. Han utgick från att arkiven var fyllda med information om den eran, men fann motsatsen. Det var i kuskarnas och huggarnas huvuden och kroppar han fann kunskapen. Så formades Yngves metod, att med bullpåse i hand besöka samma människor dag efter dag under flera år. Han ställde frågor, fick svar som gav nya frågor. "Tidsplaner är oseriöst" var hans motto.
Det var så de stora böckerna kom till: 1980 Timmerskogen. Skogsarbetare från Jokkmokk berättar, 1981 Jägarliv i Jokkmokks fjällvärld, 1991 Timmerhästens bok, 2001 Snö. En renskötare berättar, 2005 Eld. Flammor och glöd - samisk eldkonst, 2007 Ren och varg. Samer berättar.
Till detta kommer mindre uppsatser och trycksaker, totalt ett 50-tal.
Efter gymnasietiden i Västerås återvände Yngve till Jokkmokk. Han gick ett år på ekologilinjen vid Samernas folkhögskola. Det var där jag som lärare lärde känna Yngve, och ofta själv blev den som lärde. Yngve hade mycket att lära ut och visa redan då. Fort lärde jag känna Yngve som den buttert humoristiska person har var, som alltid levererade träffsäkra kommentarer om det som var galet.
Yngve var en uppskattad föreläsare kring sina ämnen. Han förde lyssnaren in i nya, okända världar. Yngve bar aldrig shorts. "För då syns ju långkalsongerna", avslutade han ett bejublat framträdande vid en berättarkväll vid Jokkmokks marknad för några år sedan.
Nej Yngve var liksom ett med kängor, gröna byxor och rutig flanellskjorta. En gång kom fracken på, när han 2008 utnämndes till hedersdoktor vid Umeå universitet.
Utmärkelserna kom tätt: ABF Norrbottens kulturstipendium, Kungliga Gustav Adolfs Akademiens pris för svensk folkkultur och Norrländska Socialdemokratens kulturpris. 2005 fick han Norrbottens läns landstings kulturstipendium Rubus Arcticus.
Jag föreslog ofta att Yngve skulle kunna tjäna pengar som träffsäker kåsör och samhällskritiker. Hans svar var alltid detsamma -"då hinner mina gubbar dö outfrågade".
Gubbe var en hederstitel, i titeln låg oceaner av kunskap som snabbt kunde försvinna. Yngve hann nog själv vara en sådan där gubbe, men alldeles för kort tid. Det fanns mycket inom honom kvar att berätta för oss andra - om fjällgåsen, om den samiska stjärnhimlen, om konsten att färdas i skog och fjäll och mycket mer.
Yngve Ryd brann och glödde för sitt verk. Nu har elden slocknat och det har blivit betydligt kallare - för oss alla som kände honom, för dem som lyssnat och läst, och allra mest för sonen Arvid, syskon Lilian och Benny, livskamraten Isse och andra anhöriga.