Yngve Nilsson har avlidit i sitt 87:e levnadsår efter att i mer än ett år ha vårdats i hemmet.
Yngve dog omgiven av sin familj och sörjs närmast av makan Linéa, barn och barnbarn med familjer.
Yngve föddes i Luleå som tionde barnet i en vaktmästarfamilj.
Föräldrarna, David och Hilma, trängdes i en tvårummare på den stora Västra skolan, som de ensamma skötte.
I ett sjudande liv, och med alla de resurser som ett skolhus erbjöd under kvällar och nätter, växte Yngve upp.
Alla spelande på skolorglarna och musikkapell bildades. Där fanns en ny tids optimism och en rikedom av storebröder och storasystrar. En första generationen som inte föddes till bönder - nästan alla blev lärare! Och i Betelkyrkan en bit bort fanns en varm samlingsplats där Yngve tidigt tog livsavgörande ställning för kristen tro.
Om sin brusande och lyckliga uppväxt, och sina föräldrars livshistoria, har Yngve berättat i boken Hilma och David (1999), en skrift som fick ett mycket varmt mottagande.
1948 vigdes Yngve med Lineá Strömquist. Både utbildade sig till folkskollärare, och fick tjänst i Vettasjärvi, Byske, Söderhamn, Luleå och Stockholm.
I mitten av 1950-talet prövade Yngve med framgång arbetet som distriktschef inom försäkringsbolaget LivSvea. När familjen 1955 flyttade från Luleå till Stockholm inledde Yngve sin bana inom Svenska Missionsförbundet.
Han ordineras till pastor 1964 och tjänstgjorde fram till 1973 i Mölndals och Majornas missionsförsamlingar, därefter 20 år som adjunkt och religionslärare på Tynneredsskolan, Västra Frölunda.
Under hela sitt liv deltog Yngve med tal och sång i offentliga sammanhang; föreläsning, debatt, dikt, predikan. Hans berättande och förkunnelse präglades av innerlig tro och blick för brännande dagsaktuella skeenden. Yngve var ekumeniskt engagerad. Tog bland annat initiativet till Billy Graham-kampanjen i Göteborg 1977 och var dess generalsekretare.
In i de sista följde han världshändelserna och kommunicerade på sitt oefterhärmliga och underfundiga sätt med beslutsfattare och opinionsbildare.
Yngve levde och dog i en okuvlig tro på att det går att förbättra världen och att alla människor hör samman i Gud och är på väg till Gud!
Han var outtröttlig i omsorg om andra och gladde sig över alla möten. Han ville alltid att så många som möjligt skulle vara med, vad det än gällde.
Yngve bevarade, med sin växande familj, starka band till hemstaden Luleå. Varje sommar var ett paradis i Solviken söder om Kallax by där sommarhus restes och underhölls.
Den öppna horisonten och utsikten över de tio öarna kunde Yngve aldrig få nog av, inte ens under evigt ljusa sommarnätter. Vattnet, vinden och Jämtöbåten förankrad i den grunda fjärden fyllde hans sinne sommar som vinter.
Fred Nilsson