Werner Jansen, Gammelstad, har avlidit i en ålder av 80 år.
Werner Jansen kom till Luleå och Sverige på midsommarafton 1953 från sin hemort hamnstaden Emden i Tyskland med ångaren Konsul Schulte.
Han skulle lära sig svenska och samtidigt arbeta i företaget Skeppsmäklare & Skeppshandlare E. Grahn och Son. Werner trivdes så bra både i firman och i Luleå så han stannade längre än planerat. Detta ledde till att han gifte sig med Ulla, född Grahn, och bildade familj i Luleå. Han såg Sverige som sitt nya hemland och blev 1960 svensk medborgare. Werner med fru och barn reste ofta för att hälsa på släkten i Tyskland.
Utöver arbetet i skeppsmäklarfirman var Werner också skadereglerare under en längre tid vid försäkringsbolaget Germanischer Lloyd samt medlem sedan 1962 i Norrbottens sjömannaförening.
Werner påbörjade sin långvariga pedagogiska gärning som tysklärare i Luleås skolor i slutet av 1950-talet och hamnade så småningom som lärare på dåvarande Tekniska gymnasiet i Luleå.
Under 1960-talet ansvarade Werner för den Tekniska aftonskolan, som utbildade vuxna till tekniker och ingenjörer på kvällstid.
Verksamheten avvecklades 1970, men då hade redan Komvux bildats som skolform och från 1972 organiserades verksamheten som en enhet med Werner som ansvarig rektor. Werner drev verksamheten framåt på ett genomtänkt och välorganiserat sätt och under Werners ledning växte Komvux till en av kommunens största skolenheter där den pedagogiska utvecklingen ständigt var i framkant. En stor del av skolans framgångar är kopplade till Werners ledarskap, som skapade engagerade och utvecklande medarbetare.
Werners kunskaper inom skolverksamheten resulterade också i engagemang som gymnasieinspektör i Skolöverstyrelsens regi, med regionala och centrala åtagande i vuxenutbildningsfrågor, som bland annat ledde till att vuxenutbildningen fick egna läroplaner från 1982 (Lvux82).
Från 1992 och fram till pensioneringen 1995 verkade han som skolchef i Luleå kommun. Werner tillsatte under den tiden bland annat de utredningsgrupper som ledde till byggandet och genomförandet av Luleås nuvarande gymnasieby.
Under sin aktiva tid som rektor var Werner också aktiv inom Skolledarförbundets lokalavdelning i Luleå samt inom förbundets distriktsavdelning.
Mellan åren 1980 och 2001 var Werner Tysk honorärkonsul, en oavlönad uppgift att underlätta kontakterna mellan länderna när det gäller handel, kultur, industri och turism. Men även vara till hands för tyska medborgare som hamnat i knipa under besök i norra Sverige.
Det sistnämnda hände flertalet gånger, inte minst med tanke på episoder kopplade till den svenska fjällvärlden.
För sin goda och kompetenta insats som konsul tilldelades Werner 1996 "Das Verdienstkreutz 1. Klasse des Verdienstordens der Bundesrepublik Deutschland".
Werner var också aktiv inom föreningslivet där han bland annat var medlem i Gammelstads Röda korskrets, SPF (Sveriges pensionärsförbund). Sedan 1974 var Werner medlem i Rotary där han bland annat var president 1991 samt mottog utnämningen Paul Harris Fellow i april 2008.
De egenskaper som gjorde Werner till en alldeles speciell person är den respekt och omtanke han visade sina medmänniskor, sitt kristallklara minne och intellekt samt den underfundiga humor som han omgav sig med. Werner hade en stor kunskapstörst och vetgirigheten lämnade honom aldrig. Han intresserade sig för allt från frimärkssamlande till matlagning, blommor och litteratur.
Överallt satte han sin prägel och lämnade avtryck efter sig både som en kraftfull skolledare och som medmänniska.
Familjen var honom väldigt kär och vi hade en vardaglig, nära och mycket trevlig kontakt.
Werner drabbades tyvärr många gånger av mycket svår sjukdom men kom alltid igen och hade en enorm livsglädje och positiv syn på tillvaron. När Werner insjuknade var han på väg till Stockholm med familjen för att överraska en svåger som skulle fylla 80 år. Efter nio dygn av hastig och svår sjukdom gick hans liv till slut inte att rädda. Han insomnade tidigt på morgonen den 13 februari omgiven av hustrun Ulla, sina döttrar Christina och Eva, barnbarnet Erik, morfars stora stolthet, och mågen Björn.
Werner lämnar ett mycket stort tomrum efter sig för såväl familj som släkt och vänner.