Tage Ranängen, Luleå, har efter en tids sjukdom lämnat oss i en ålder av 79 år.
Han föddes i Pajala 1932, son till hemmansägare Elis Airijoki och hans hustru Ottilia och som ett av fem syskon.
Vid sju års ålder började han i skolan i Muodoslombolo och bodde då på så kallad arbetsstuga. Det var för långt till närmaste skola från hemmet i Jouttivaara. Efter några år kom han till arbetsstugan och skolan i Pajala.
Tages hemspråk var finska, som var det vanliga språket i hans bygder. Både hans mormor och farmor kom från Finland.
I arbetsstugan och skolan såväl som på skolgården var det strängt förbjudet att tala finska. Att vid sju års ålder möta detta var inte helt lätt. Tage har i sin bok Sveea-Emon Äpäröistä, som han gav titeln Oäkting, en titel som inte syftar på föräldrarnas civilstånd, de var gifta, beskrivit det utanförskap han upplevde i vart fall vid de tidigaste kontakterna med det svenskspråkiga samhället.
Fortsatta studier, realskola och gymnasium, blev det i Haparanda, där han som 13-åring blev inackorderad. Endast vid de större loven hade han möjlighet att fara till föräldrahemmet, vanligtvis per cykel de 20 milen dit.
Efter studentexamen blev det studier i Uppsala, där han tog fil. magexamen 1960 i ämnena nordiska språk, engelska, litteraturhistoria och pedagogik.
Han hade lärartjänster några år i Uppsala och Stockholm några år innan han med hustrun Eva, som han träffat i Uppsala, och dottern Karin flyttade till Luleå, där också sönerna
Rikard och Erik föddes.
Där tjänstgjorde han först vid flickskolan, en period på Hermelinsskolan men sedan huvudsakligen på lärarhögskolan.
När denna blev inordnad under Luleå tekniska universitet blev detta hans arbetsplats, där han undervisade i svenska, engelska och även finska.
Kontakten med den tidigare arbetsplatsen hölls vid liv genom bland annat torsdagslunchen med "pojkarna", varav några varit hans arbetskollegor.
Intresset för finska tog fart efter flytten till Luleå. Han skrev bland annat om Antnäsdialektens Lulemål-studier av ordförrådet ur finskspråkig synvinkel (publicerad i Stadsarkivets årsbok 2007).
Tage var medlem i Tornedalsgillet men mest aktiv i föreningarna Norden och Nederluleå hembygdsförening, där han under åren hade olika styrelseuppdrag, det senaste som studieansvarig och i redaktionskommittén för hembygdsföreningen. Han ledde studiecirklar och deltog i resor.
Hans intressen för världsarven var stort, särskilt de nordiska och då främst Kyrkstadens världsarv i Gammelstad.
Han var kyrkstugevärd under flera år, parkeringsvakt vid jul- och sommarmarknader vid Hägnan och han guidade i kyrkan med mera.
Hans kunskaper i engelska och finska kom då väl till pass. Han intresserade sig även för det inre av Gammelstads kyrka och skrev bland annat om dopfunten (publicerad i Nederluleå hembygdsförenings årsskrift 2004).
Tage var mån om familjen. Yngste sonens idrottsintresse, då främst fotboll, var han engagerad i och skjutsade till träningar och var med på många matcher. Tornedaling som han var tyckte han om bastubad.
Intresset delades av fru och dotter, så trion begav sig cirka två gånger per vecka till badavdelningen på servicehuset Örnen.
Barnbarnen var förstås en stor glädje. Deras lekstuga till exempel har Tage varit behjälplig med.
Sommarstugan på Berkön, Piteå, var smultronstället i tillvaron, bildligt talat, för där var det blåbär och lingon som gällde. Han var en mästare vad bärplockning beträffar. Familjens hela behov av dessa bär blev mer än tillgodosett, en del skänktes bort.
Nu blir det köpessyltburkar för oss, för ingen av oss orkar ut i markerna så som Tage gjorde.
Tage var mycket rättrådig, noggrann i vad han än företog sig och plikttrogen. Att för egen del utnyttja någon annan människa eller situation även om detta varit möjligt, var helt främmande för honom.
Det fanns inte på kartan helt enkelt, men mitt i allt det Lutherska - Tage hade humor, mycket undfundighet med ordvitsar och ordvrängeri - språklärare som han var.
Saknad och sörjd.
Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman (ur Arioso: Erik Lindegren)