Förre byggnadsarbetaren Selfrid Andersson, Luleå, har avlidit i en ålder av 84 år.
Han föddes i Vilkos, Överkalix, och var äldst i en syskonskara på sex bröder, varav tre är i livet.
Selfrid var son till Rut och Ludvig Isaksson. Pappan gick bort endast 49 år gammal, då Selfrid var 20 år, och familjen med mamma Rut var tvungen att klara upp situationen. Den minsta brodern var drygt ett år gammal.
På den tiden var det skogsarbete som var huvudsysslan för de flesta som bodde i byn Vilkos och Selfrid började i tidig ålder att jobba i skogen tillammans med sin far, men men efter dennes bortgång så var Selfrid tvungen att klara det själv.
Det har berättats att Selfrids arbetsdagar var långa och att han skaffade sig en pannlampa så kunde han jobba trots att det hade blivit mörkt.
I samband med kraftverksbyggena mitten på 1950-talet började ta fart uppe i fjällvärlden fanns mycket jobb att tillgå så han fick arbete hos Vattenfall. Ett jobb som var litet lättare än skogsarbetet och som gav en bättre förtjänst.
Efter cirka tio år tog kraftverksjobben slut, men då det fanns gott om jobb i södra Sverige så började även han, liksom många andra, att vända blicken åt det hållet.
Livspartnern Elisabeth, som han hade träffat på 1950-talet, och som nu var hans fru flyttade då till Jönköping. Båda två fick arbete. De trivdes bra och hade många vänner och många fritidsaktiviteter, såsom sommarstuga och fiske på Vättern. Selfrid arbetade mest med byggnadsjobb men även som yrkeslärare under ett par års tid.
Efter cirka tio år i Jönköping började hemlängtan att ta över. De flyttade norrut och båda fick jobb i Luleå .
När Selfrid var i 60-års åldern så slutade han jobba och jag minns så väl när jag träffade honom i samband med det. Han berättade han skulle
lägga av.
"Kan det vara sant, du sluta jobba"? Men sant var det trodde vi ...
Han hade andra idéer. I tidningen Land hade han sett annons att en person i Gävle ville sälja ett musteri. Selfrid och Elisabeth hängde på släpet på sin gamla Volvo och drog ner till Gävle. Det visade sig att musteriet inte rymdes på en släpvagn men däremot en järnvägsvagn. Jag tror inte att han visste riktigt vad han köpt men musteriet levererades.
Selfrid och hans fru Elisabeth jobbade otroligt mycket med detta musteri och åkte runt på marknader med sin svartvinbärsdryck som de producerade och som var populär.
För några år sedan drabbades Selfrid av sjukdom. Musteriet var sålt och nedlagt och sista åren av sitt liv så hade han svårt med synen.
Frun Elisabeth gav honom ett mycket fint liv hans sista tid och vårdade honom ömt.
Som person var Selfrid en öppen och social som gillade att prata med folk och även hade roliga och kluriga kommentarer.
Jag och mina bröder är tacksamma för den hjälp Selfrid gav vår mor att hålla ihop familjen samtidigt var han vår förebild och även en mentor.