Förre polismästare Rolf Gabrielsson har stilla somnat in och efterlämnat, hustru, barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
En humanist har gått ur tiden. Med respekt för individen och en human människosyn skapade Rolf förtroende mellan polisväsendet och de människor som hamnat på lagens skuggsida.Tidigt förstod han att samtal var en god prevention för att undvika återfall i kriminalitet. Ett förhållningssätt som han tillämpade under hela sin aktiva tid inom polisen.
Rolf föddes i Ljungby men familjen flyttade tidigt till Hunnebostrand där han växte upp i ett köpmannahem. Han tog studentexamen på latinlinjen vid Högre allmänna läroverket i Uddevalla 1939. När andra världskriget bröt ut blev Rolf inkallad och placerades vid en gränspostering i norra Bohuslän. I slutet av kriget blev Rolf antagen till landsfiskalsutbildningen i Stockholm där han även läste in en distriktsåklagarexamen på högskolan. I Stockholm träffade Rolf en annan västkustbo, Marianne. De blev ett par och gifte sig 1948.
Efter bröllopet flyttade paret till Ljungby där Rolf fick praktikplats som landsfiskalsbiträde och sedan som ordinarie landsfiskal i Strömsnäsbruk. Ett omväxlande arbete, nattliga tjuvjakter över småländska potatisåkrar varvades med hönsstölder, utredningsarbete och fiskala uppdrag.
Familjen, nu med en liten son, styrde 1955 kosan mot Jokkmokk där Rolf hade fått tjänst som landsfiskal och här trivdes han från första början med det norrbottniska klimatet, kynnet och sina nya kollegor.
1959 fick Rolf en fast tjänst i Vittangi. Familjen utökades med en dotter. I sin roll som landsfiskal fick han vara uppbördsman, polismästare och åklagare.
Många är historierna från Vittangitiden, bland annat den om mannen som skulle betala sin restskatt och levererade den i mjölkhämtare full med kopparslantar, eller vittnet till en misshandel som hävdade att han alltid somnade flera timmar innan han gick och lade sig och därför inte hade sett något. Tiden innebar också mycket vistelse i skog och mark och färderna längs Lainio och Vittangi älvar blev med tiden talrika. Tillsammans med samebyarna, arbetades det fram rutiner för slakt vid renskiljningarna. Rolf hade ett nära samarbete med dåvarande landshövding Ragnar Lassinantti och även rikspolischefen tog sig tid för att på plats studera landsfiskalsarbetet.
När polisväsendet förstatligades 1965 hade familjen Gabrielsson redan flyttat till Gällivare och Rolf tillträtt sin tjänst som polismästare. Som chef för ett 50-tal anställda på polisstation hade Rolf ett varierande och utmanade arbete framför sig. Många är händelserna som passerat, men något som fanns kvar i minnet länge var Vietaskuppen, som aldrig löstes. Ett annat är givetvis Appojauremorden samt den tragiska dödsskjutningen av en polisman i centrala Gällivare.
Rolf lade också ett stort engagemang i att organisera den frivilliga fjällräddningen, som stark bidragit till att öka fjällsäkerheten i vår fjällvärld. Rolf var också civilförsvarschef i sin roll som polismästare. Som chef hade Rolf en förmåga att se alla oavsett vilken befattning man hade. Detta bidrog givetvis till att man växte i sin profession och skapade ett positivt arbetsklimat.
Vid sidan av sin polisiära gärning var Rolf med i Gällivare manskör och deltog flitigt i musikaliska arrangemang. Skidåkningen har också varit en del i familjen Gabrielsson liv. Både Marianne och Rolf var engagerade i Gällivare Sportklubbs skidsektion där också de båda barnen var aktiva.
Som pensionär var Rolf ordförande i både diabetesförbundet och HSB, samt en flitig motionär både i skidspåret och som gymnast i ”Pillers” glada gäng.
Efter 60 år i Norrbotten blev Västkusten och det kära Hunnebostrand ett ställe som han och hustru Marianne alltid återvände till. Där fann han sin egen tid, tog sig ett morgondopp vid badplatsen ”skomarkarhålet”, läste sin morgontidning över en kopp kaffe och tog långa promenader med sin hustru Marianne.
Rolf Gabrielsson blev 95 år.