Det finns många berättelser om Olle Myhr. Flera återgav han själv, med glimten i ögat. I en av dessa anekdoter stannar Olle för att hjälpa ett par vid vägkanten. De har motorproblem som Olle snart får bukt med. När han går tillbaka mot sin egen bil, utbrister kvinnan i paret menande till sin man: ”Han kunde han, HAN kunde!”
Och visst kunde Olle. Om ett hus brann ner, kunde Olle bygga upp ett nytt från grunden. Han var en ansvarsfull jägare som kunde fälla en älg med ett skott, slakta den och tillreda köttet till sin välsmakande Skogshuggarpanna. Han kunde skapa brudkistor, skärbrädor, bokhyllor och röka sik i stora lass åt nära och kära. Men allt detta som Olle kunde är bara ett av många kapitel i den myllrande, färgstarka historien om den han var.
Historien började den 8 oktober 1929 då Olof Helmer Myhr föddes i Kukkola, som ett av sex barn. Modern Alma Suo var lärarinna och fadern Karl Suo bedrev bland annat jordbruk. Olle träffade framtida hustrun Märta redan i skolbänken när han drog i hennes långa flätor. Det skulle bli en kärlek som kom att vara en livstid. Tillsammans fick Olle och Märta fyra döttrar, fjorton barnbarn och fyra barnbarnsbarn under sina mer än 60 år som gifta. Familjen bodde i Haparanda, där Olle arbetade som polis i över 35 år. Lika ofta befann de sig på familjegården i Kukkola - knutpunkten för bastubadande, skoteråkning och samvaro med släkt, vänner och nya bekantskaper.
Många skulle beskriva Olle som den ansvarstagande och trygga polis, familjefar och människa som han var. En grundpelare i sin omgivning som blev länsbefäl för polismän med tjänstehund och som ansvarade för deras utbildning. En pappa som alltid stöttade sina högt älskade döttrar. En medmänniska som kunde inhysa vilsna interrail-ungdomar i det egna hemmet och som hjälpte dem som behövde hans hjälp.
För oss barnbarn var Olle framförallt en fullkomligt magisk morfar. En morfar som bjöd in hela ens dagisklass till polisstationen, bjöd alla på choklad och presenterade en vanlig garderob som en fängelsecell. En morfar som trugade en att ta sylt OCH socker till pannkakan, som täljde förtrollade visselpipor och öppnade en värld av sagor. En morfar som lärde en nöjet i att arbeta hårt tillsammans och som när dagen var slut visslande gungade en till sömns i sin gungstol.
Det finns många berättelser om Olle Myhr - vår varma, älskade Olle - och vi kommer aldrig, aldrig att glömma dem.