Knut Sandström, Umeå, avled vid Norrlands universitetssjukhus den 24 november, efter en fallolycka. Han efterlämnar hustrun Hjördis, döttrarna Ingmarie och Görel med familjer och brodern Bertil. Knut Sandström föddes 1922 i Harsprånget utanför Porjus som näst yngst i en syskonskara på 14 barn, son till Nils Gustav Sandström från Ekshärad och Alma, född Engström, från Graninge. Knut växte upp i Vaikijaur utanför Jokkmokk där fadern etablerade sig som handlare; bland annat försåg han skogsbruket i Jokkmokkstrakten med hästar. Som många andra män i trakten arbetade Knut som ung själv i skogen, och hade många historier att berätta från den tiden. Åren 1939-1940 gick Knut Sunderbyns folkhögskola och blev därefter inkallad. Han kom att tillbringa resten av krigsåren i det militära, på slutet som kavallerikadett vid Kungliga krigsskolan i Karlberg, Stockholm, där han fick uppleva krigsslutet. Armén var en yrkeskarriär han övervägde, men läsintresset tog överhanden och han valde i stället folkskoleseminariet i Luleå, där han mötte sin blivande hustru Hjördis Bäckman. De gifte sig 1950 och flyttade under några år runt på olika tjänstgöringsorter i Norrbotten och Västerbotten för att 1958 bli bofasta i villan på Stadsgränsvägen i Umeå, med de två döttrarna Ingmarie född 1955 och Görel född 1958. I början av 1960-talet vidareutbildade han sig till adjunkt i svenska och engelska. Sin huvudsakliga lärargärning utförde han vid Mimerskolan och senare vid Bräntbergsskolan, där han tillhörde det ursprungliga lärarkollegiet och varifrån han pensionerades 1987. Knut hade genom hela livet ett livligt intresse för aktuella händelser i samhälle och kulturliv och hade en bred allmänbildning som han också höll levande. Han var en humoristisk och slagfärdig konversatör och uppskattade samtal i gott sällskap där han ofta, tillsammans med Hjördis, kunde vara inspiratör och motor. Från ungdomen var Knut van vid ett aktivt friluftsliv; särskilt skidåkning var en motionsform han uppskattade, och han led av de sista årens minskade rörlighet. Kulturintresset var dock fortfarande starkt, och när han inte har gått på konserter har han lyssnat mycket på musik i hemmet. Stugan i Sörböle var under 60 somrar en kär plats för umgänge med familjen, och han var glad att se barn och barnbarn behålla den kärleken. Knut var in i det sista intellektuellt pigg och höll sig à jour med dagsfrågorna genom tidningar och tidskrifter. Han intresserade sig också varmt för barnbarnens färd in i vuxenlivet. Som person var Knut tolerant, liberal och plikttrogen, och han uppskattade människor med integritet och som "tänker själva". Minnena från ungdomen blev alltmer levande för honom den sista tiden. Han talade bland annat med välbehag om den underbara sömn han kunde sova i kolarkojan efter en dags hårt kroppsarbete. Vi unnar honom nu vila, efter många år med krämpor. En snäll och klok make, pappa och morfar har lämnat oss, och han blir oändligt saknad.
