Lilian Tapper (född Jansson), Boden, har efter en tids sjukdom avlidit i en ålder av 86 år. Hon efterlämnar maken Ingemar och barnen Rune, Olle och Laila med familjer.
Lilian föddes 1927 på Rindön utanför Vaxholm och flyttade samma år med sina föräldrar Kajsa och Gustaf Jansson och syskonen Gunvor och Åke till Sollefteå. Kajsa var sömmerska och Gustav officer och familjen installerades i en tjänstebostad vid regementet I 21. Lilian fick tidigt smeknamnet ”Titti” som följt henne hela livet inom släkten. I Sollefteå föddes yngste brodern Lars.
1935 träffade hon blivande maken Ingemar praktiskt taget i sandlådan och de gick även i skola tillsammans.
Varje söndag följde Lilian med sin mor till Sollefteå kyrka där hon tidigt la grunden till sin kristna tro. Efter realexamen utbildade hon sig till sjuksköterska vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och tog examen 1950. Efter examen arbetade hon i Karlstad och Filipstad, brevväxlade med Ingemar och kärleken växte fram. De förlovade sig på nyåret 1953, gifte sig i Partille kyrka på midsommarafton och flyttade till Eksjö eftersom Ingemar som utbildat sig till officer blev placerad vid Ing 2.
I Eksjö föds sonen Rune 1954. 1959 flyttar familjen till Boden och sonen Olle föds 1960. Året efter flyttar familjen till Luleå och dottern Laila föds 1962. Året efter går flyttlasset tillbaka till Boden och familjen bosätter sig i fortväbelbostaden på Degerberget.
När barnen var små stannade Lilian hemma och skötte hem och hushåll. Hon var en mycket god husmor och var duktig på att laga mat, baka och ta vara på vad odlingarna och skogen gav. Det är många knep som vi barn fick lära oss och som vi fortfarande använder oss av. Hon var också duktig på att sy, sticka och virka och tillverkade tröjor, mössor, halsdukar, vantar, dukar, överkast och strumpor. Julstrumporna hon stickade till barnbarnen var rymliga o mycket uppskattade. Hon var påhittig och kreativ, hade en bra sångröst och sjöng mycket och lärde oss barn många lekar och sånger. Under ungdoms- och studietiden sjöng hon i kör. Hon kunde också snickra ihop limerickar och sångtexter till jubilarer.
När barnen blev större återvände Lilian till sjuksköterskeyrket men kände att tiden hade runnit iväg och att det var svårt att komma tillbaka i aktiv tjänst igen. I stället blev hon lärare på sjuksköterskeskolan i Boden.
1972 flyttade familjen till Östersund och Lilian jobbade bland annat som lärare och instruktör för Röda korset. Stugan i Lillsjöhögen blev en kär plats för återhämtning och rekreation.
Efter Ingemars pensionering 1987 flyttade de tillbaka till Boden igen.
Lilian var en kvinna som anpassade sig efter man och familj men höll ändå på sin integritet och kunde säga ifrån när det behövdes. Hon var rak och tydlig med vad hon tyckte och tänkte vilket gjorde att man alltid visste var man hade henne. Hon uppfostrade oss barn till att bli självständiga och ansvarstagande och uppmanade oss att ta itu med problem istället för att låta dem växa.
Lilian var starkt engagerad som frivilligarbetare i Svenska kyrkan. Hon var gudstjänstvärd i Matteuskyrkan, söndagsskollärare på OII och i Sävast, var engagerad i hembesöksgrupper och hade föreläsningar, andakter och samlingar framförallt inom äldrevården. Som föreläsare var hon kul och kunnig och hennes humor och goda humör fanns kvar ända in i det sista. Hon lämnar efter sig en hel del roliga uttryck och citat.
Lilian tyckte om att hålla sig i fysiskt trim med skidåkning och joggning i skogen och hon och Ingemar cyklade också mycket.
Hon sökte förkovra sig hela livet, läste ständigt böcker och en period studerade hon finska.
Med Ingemar gjorde hon en hel del resor bland annat i Norden och till Israel, England, Skottland, Wales, Österrike, Italien och Portugal och med dottern Laila reste hon på senare år till Norge, Prag och Cypern.
Vi är tacksamma för den kärlek och omtanke hon gav och de förutsättningar till gemenskap som hon skapade mellan oss. Vi saknar en god maka, mor, farmor och svärmor.
Nu har vår långa vandring tillsammans tagit slut. Kvar står vi sörjande. Sorgen och saknaden kommer alltid att finnas kvar. Tacksamheten är mäktig för den kärlek Du gav oss inom familjen och den gemenskap Du skapade mellan oss.