Ingrid Attefall föddes som Ingrid Maria Elisabet Grym i Kuivakangas strax söder om polcirkeln för 70 år sedan. Hon var dotter till läraren i byn och skolan skulle bli en bärande del av hennes tillvaro under alla år.
Studenten tog hon vid Högre allmänna läroverket i Haparanda och under det sista året på gymnasiet förälskade hon sig i den unge läraren Ove. De två skulle komma att följas åt genom ett helt livs glädjeämnen och svårigheter. De hann få 50 år tillsammans.
Ingrid tog sin lärarexamen i Härnösand, men fortsatte att vidareutbilda sig genom karriären. Hon läste bland annat matematik, engelska och finska – vilket hon hade nytta av i gränsstaden Haparanda, där hon skulle arbeta under alla år.
Vid Umeå universitet studerade hon till speciallärare, för mest klappade hennes hjärta för de som hade det svårast i skolans värld. Hon såg de små, de som hade koncentrationsproblem, handikapp eller bara behövde lite extra stöd och hon var det stödet. Engagemanget sträckte sig långt utöver arbetsveckans timmar. Hon mindes varje namn och gladde sig åt sina elevers framsteg i livet åratal efter att de lämnat hennes skola.
Samtidigt fostrade hon och Ove två egna barn, Fredrik och Malin. Hemma på Furuvägen samlades man kring matbordet. Diskussionerna gick höga, skratten var många och det vankades alltid god mat, för Ingrid hade ärvt ett stort matlagningsintresse av sin mor Sylvia.
Så småningom utvidgade hon det till att även gälla god dryck och var under många år medlem i Munskänkarna i Haparanda.
Ingrid hoppade utöver läraryrket in som studierektor vid flera olika skolor. Hon blev sedan en omtyckt rektor för Marielundsskolan. Där stannade hon i många år och trivdes med kollegorna, arbetet och framför allt barnen.
Nästa steg i yrkeslivet handlade om dem som behövde mest stöd. Ingrid blev rektor med ansvar för särskolan, resursskolan, speciallärarna och elevhälsan i kommunen. Hon blommade i rollen och var mån om att så ofta som möjligt finnas ute på sina skolor, nära barnen.
Resorna till Kanarieöarna och Medelhavet med eleverna och personalen vid Särskolan blev kära minnen. Ingrid trodde på allas lika värde och för henne var de symboler för den övertygelsen.
På senare år är det barnbarnen som fått del av Ingrids engagemang. Hon pendlade mellan gränsstaden och Stockholm/Uppsala ständigt närvarande i deras liv. Hon lärde dem att läsa och räkna och de lärde henne om Facebook och mobiltelefoner. För Ingrid ville alltid ta till sig nya saker och förblev öppen och nyfiken.
Hon hade en drastisk humor, stor värme och stod fast och trygg, när marken skakade runt omkring.
För oss som förlorat henne alldeles för tidigt fattas hon. Varje dag.