Eva Jonsson Jacobsson, Luleå, har i en ålder av endast 52 år och efter en lång tids kamp mot sin sjukdom, somnat in. Eva växte upp i Överkalix där hon också gick i skola. Efter studenten väntade arbete inom vården, men inom kort blev hon en ung egenföretagare genom att köpa Nilles bar som låg efter E 10:an. I slutet av 1980-talet flyttade Eva till Luleå och jobbade bland annat inom föreningslivet, först som kanslist i Luleå simsällskap och senare som platschef inom Luleå rytmik- och balettförening Hon träffade sedermera Curt-Göran som kom att bli hennes man och med honom fick hon många lyckliga år, dock alldeles för få. Tillsammans fyllde de fritiden med umgänge med vänner och resor runt om i landet med husvagnen för att i första hand dansa på logar och i folkparker. Eva hade många intressen. Hon tyckte om hundar, idrott, att resa, att vistas i skog och mark och att laga mat. Hon tyckte också mycket om musik och var både mycket dansant och duktig på att sjunga. Något som kom att bli en efterlängtad tradition var den fest som Eva ordnade för alla dansvänner varje nyårsafton. Hon månade alltid om vännerna och satte deras välmående före sitt eget. Eva var så generös och givmild, en genuint snäll människa, men ändå med skinn på näsan. Hon var klarsynt och påläst och hade alltid någon fyndig kommentar till hands, vad ämnet än var. Hon var alltid glad och positiv och fick människor att må bra bara med sin blotta närvaro. Trots att hon var sjuk, så blev hon aldrig ett med sin sjukdom, utan fortsatte in i det sista att vara den underbara människan Eva. Det känns overkligt att Eva inte längre finns bland oss, att vi aldrig mer får höra hennes glada skratt. Att vi aldrig mer får avhandla aftonens dans eller betygsätta sommarens dansprogram. tomheten hon lämnar efter sig är ofattbar. Eva fick sluta sitt liv på ett lugnt och värdigt sätt, omgiven av sina nära. Vi unnar henne vila, fri från sjukdomens plågor. Eva sade "Jag är inte rädd för att dö men jag vill ju fortsätta att bry mig!" Vi tror att det blir så att Eva kommer att finnas med oss som hade förmånen att få lära känna henne, och att hon "bryr" sig intill tidens ände.
