Min älskade sambo, min käre pappa, morfar och svärfar Carl Sipola lämnade oss den 23 juni 2013 efter en tids sjukdom.
Carl föddes 1933 som fjärde barn i en skara av sex. Föräldrarna Anna och Zakarias Sipola drev ett litet jordbruk i Korpikylä och Carl blev tidigt en välkommen hjälp i de dagliga sysslorna.
Arbetet med skog och gård blev ett livslångt intresse, men vid 18 års ålder skolade han sig till snickare i Övertorneå Verkstadsskola, för att sedan ta anställning hos LKAB där han arbetade under jord i Kiruna till 1963. Därefter startade han sitt företag, Sipolas Åkeri, som han drev till år 1975.
En tid då dottern Monica växte upp och fick dela denna anda av flit och framgång med många fina minnen, både från hemmet i Kiruna och från långa sorgfria somrar på gården hos farmor Anna och farfar Zakarias.
Efter mor Annas bortgång sålde Carl åkeriet för att ta hand om sin far och hemgården. Många var sysslorna och hans hjälpsamma hand räcktes även åt andra.
Han tog hand om sin far, utbildade sig till avbytare och skötte de många bestyren kring gård, maskiner, skog och mark.
Vid faderns bortgång köpte han hemgården och snickerikunskaperna kom åter väl till pass.
Gården förvandlades på många vis. Under 1980-talet började Carl ofta sin dag med att lasta mejerier i Hedenäset innan arbetet tog vid med avbytarjobb eller maskinhallsbygge och ladugårdsrenovering. Maskiner, hästar och tjurkalvar började ge allt mer liv och rörelse åt både gård och bygd.
Carl träffade Aila, kvinnan som skulle stå vid hans sida och ge glädje och mening åt resten av hans liv.
Tillsammans räknade de åren vartefter ängarna slogs, siken håvades, älgen jagades och isen gick i Torne älv.
Dottern Monica och mågen Torbjörn med flickorna Rebecca, Julia och Frida var efterlängtade sommargäster.
Hemmet hade en speciell plats i Carls hjärta. Också huset putsades och rustades. Inget var omöjligt i Calles händer.
Calle var mycket omtänksam. Åtskilliga är de som haft vägarna förbi eller övernattat på hans mark och blivit inbjudna till gårdens ljusa och hemtrevliga kök på en kopp kaffe eller kanske nyrökt sik.
Men livet blir inte alltid som man tänker sig. I nästan ett decennium trotsade han sjukdomen som kom att förändra hans liv. Lika länge trotsade han tappert mörkret och behöll sin tillförsikt, sin humor och sin livsgnista. Även denna sommar planerade Calle och såg fram emot höstens sikfest, till vilken han stolt brukade bidra med sin uppskattade nyrökta sik.
Men så kom dagen då Calle inte längre klarade sig hemma på gården, inte ens med den hjälp vi i familjen kunde ge.
Midsommarveckan 2013 tillbringade Carl på sjukhus och det blev den sista veckan i hans liv. På söndagen fick han lugnt och stilla somna in. Vid sin sida hade han då sin kamrat som höll sin älskades hand till varligt stöd för detta sista steg i livet.
Vi är alla mycket tacksamma för den tid vi har kunnat dela med varandra.