Bosse Lindmark, Luleå, avled på Valborgsmässoaftonens morgon, två dagar
innan han skulle fylla 72 år.
Efter lång och slitsam kamp tog Bosses krafter slut och, med hustrun Monica vid sin sida, somnade Bosse in. Hans tid på jorden slutade på Sunderby sjukhus där han vårdades de sista dygnen i livet.
Men Bosse Lindmark har inte lämnat det jordiska utan att ha satt spår efter sig. Alla som lärde känna Bosse har säkert sina minnen av Bosse. Inte minst var Bosse snabb i replikerna när det vankades "munhuggning". Ofta, kanske som regel, var det Bosse som satte in den sista, avgörande, "stöten".
Var Bosse fått förmågan att "tala för sig" är svårt att veta. Han föddes som enda barnet till makarna Gertrud och Harry Lindmark i Jörn. Efter uppväxten i Jörn kom Bosse till Boden för militärtjänstgöring och i Boden blev Bosse kvar ett par år. Vid sidan av militärtjänsten hann bolltalangen Bosse
visa sina färdigheter på fotbollsplanerna och i ishockeyrinkarna. Bodens BK, som vid den här tiden, i början av 1960-talet, tillhörde de bättre fotbollslagen i övre Norrland, knöt till sig Bosse och fick stor glädje av den unge talangen både i fotbollssammanhang och i sitt ishockeylag.
Men Bosse ville vidare i livet. Efter tiden i Boden gick resan till Skellefteå där ingenjörsstudier tog vid. Nu var det en annan av Norrlands ledande fotbollsklubbar vid den här tiden, Skellefteå AIK, som värvade Bosse.
Bosse hade utvecklats till en ståtlig "centerhalv", som det hette, och med sitt bländande huvudspel var han en klippa i försvarsspelet.
Efter ingenjörsexamen lockade Luleå och stadens IFK med nästa utmaning. Bosse skulle bli den spelare vilken föreningen skulle bygga sitt nästa storlag kring. Och så blev det. Det kom att dröja fem år men hösten 1970 nådde Bosse tillsammans med sina lagkamrater i IFK det allsvenska mål som hade funnits som en målbild hos många IFK-ledare sedan mitten av 1960-talet.
Vid sidan av fotbollsspelandet i IFK arbetade Bosse som säljare för Dagonatt-fabrikens villor och därefter som säljare för Gullfiber innan han fick möjligheten att kliva in som delägare i ingenjörsfirman Burman-Björk. Där arbetade Bosse fram till det att hans sjukdom, Parkinsons sjukdom, började visa sig.
Från 1986 och fram till sin död kämpade Bosse mot sjukdomen. De första tio åren var han framgångsrik. Krafterna räckte till motionerande i skog och mark, Stockholm marathon, Vasaloppet, Finlandialoppet och av den tidigare måttligt intresserade "slitvargen" i motionsspåren blev Bosse något av en motionsfakir.
Nu är matchen slut och Bosse får sin välbehövliga vila efter mer än 25 års hård kamp. In i det sista brann lågan för ett fortsatt liv men krafterna fanns inte längre.
Det är många som kommer att minnas Bosse Lindmark som den rese han var på fotbollsplanerna och som den slagkraftige och debattglada man han kunde vara i glada vänners lag.
Bosse efterlämnar makan Monica, dottern Åsa, från sitt första äktenskap, bonusbarnet Roland, Åsas son Christoffer samt bonusbarnbarnen Rasmus och Johanna, som närmast sörjande.
Vila i frid Bosse!