Min man, vår pappa och farfar, Björn Åkerlund, har dött. Han fick ett stilla och värdigt slut på ett ovärdigt döende, 68 år ung.
Vi är tre bröder. Alla har vi våra egna minnen av pappa. Doften av ullkavaj när han kom hem efter en arbetsdag, hans goda råd trots att han "inte kunde något" och hans outtröttliga och villkorslösa kärlek och omtanke när man trots allt inte alltid följde hans råd.
Yrkesmässigt var pappa någon som vågade; han introducerade lösviktsgodis långt innan det var ett begrepp. Han sålde kopieringsmaskiner trots teknisk dyslexi. Han kunde stå upp för sig, sina åsikter och sina idéer. Privat var han inte lika modig. Höjder lyckades han aldrig bemästra, filmer fick bara ha lyckliga slut och hans lägenhet var aldrig så välstädad att det motsvarade de antalet gånger han lånade dammsugaren av sin granne och framtida fru Lena.
Men det fanns stunder när han visade prov på det största av mod. När beskedet kom, när inget fanns kvar att göra, då satte han sig ned med oss en och en. Inget skulle få vara osagt sa han. Han lät oss veta hur mycket han älskade oss. Hur han såg på sitt eget liv och vad han ville att vi skulle göra av våra och vad han tyckte var det viktigaste av allt;
"- Ta hand om varandra."
Sällan i orkanens öga, oftast i utkanten betraktandes. Så tror vi att många kunde uppfatta pappa. Det fanns hos honom inget behov av att synas eller märkas. Kanske en aning blyg, en smula rodnande vid beröm. Inte alltid den mest otvungna av kompisar, säkert inte alltid lätt att arbeta med. Men en romantisk och älskande make, en stolt och omtänksam pappa och farfar.
Björn hade förberett sig på sin egen död. Det tog sig olika uttryck. Alla papper skulle vara i ordning, fasader skulle målas och ved skulle staplas för flera år framöver ute i stugan. Denna stuga där han mådde som allra bäst. Var det sport på TV så hade han svårt att se något skäl att lämna huset, var det fotboll så undanröjdes även det minsta tvivlet.
Vår pappa fick ett för tidigt slut. Men när slutet kom hade han levt ett fullt liv. I ett brev han skrev en gång beskriver han det bäst själv; "Jag har levt ett bra liv och jag har i stort sett fått göra det jag velat, lyckats granska bra med det mesta och alltid känt ett stort stöd och förtroende hos Lena. Därför har jag inte varit rädd att prova nya möjligheter och att gå vidare."
Nu har pappa gått vidare och vi saknar honom redan.