Det finns ingen i Tour de France som inte dopar sig, läste jag. Själv cyklar jag hit och dit härhemma på mammas storhjulade blåa Cresent. Att den blev tvåväxlad såg maken till efter ett hoppfullt besked -95.
Motionscykeln i förrådet är mannens. Han hade köpt den till sin fru som aldrig hann använda den. I stället trampar jag på den då och då med radion på. En kväll dyker Stålfarfar upp med sin röst och sitt långa skägg, en mytisk figur från min tidiga barndom.
Vem som tog mig till Piteå? Ingen aning. Men det är trångt. Många byxben. Någon lyfter upp mig. Troligtvis pappa.
Med tårar i ögonen tror jag, som när Sixten Jernberg vann över Hakulinen.
En högtalarröst skrapar: Nu kommer han! Hans långa skägg står snett i farten, kläderna fladdrar om magerkroppen och Stålfarfar släpper styret, sträcker upp händerna, griper tag styret igen och rullar vidare söderut.
Minnet svajar till. Släppte han verkligen styret?
Jag visste att det var möjligt, berättar han nu lugnt på sin mjuka skånska om Sverigeloppet 1951. Tjugo år innan hade han trampat från Skåne till Lappland för se midnattssolen och hem igen.
Allt som behövs för att se världen är en cykel och två starka ben, hade han svarat när frun Maria sa: Du har ju inga pengar.
En vattenflaska och en regnrock tog han med. Bären han plockade skickade han hem med tåg.
1951 var han sextiosex, de tävlande fick vara högst fyrtio. Men vägen är fri, sa Stålfarfar och trampade upp till starten i Haparanda. Gjorde sig en nummerlapp med en stor nolla på och startade en minut efter siste tävlande.
Medan de vilade mellan etapperna trampade han vidare. Nådde målet i Ystad efter 6 dygn, 14 timmar och 20 minuter, ett helt dygn före tävlingscyklisterna, vilket jubel!
Han bars i gullstol, orkestern blåste, folk var som galna, kungen bjöd honom till slottet.
Och här sitter jag i förrådet. Trampar tjugoåtta kilometer på en timme utan att komma någon vart. Kliver av, går in på nätet.
Han hette Gustaf Håkansson. Skägget sparade han sen han blivit osams med frisören. Han och frun Maria hade en stark gudstro. Som 74-åring cyklade han till Israel, 650 mil, hem tog han båten.
Sista turerna blev efter hundra. Blev nästan 102.
Du överdriver, säger mannen ibland. Men cykla är kul, särskilt i det fria på Cresenten. Nyttigt tror jag, om man inte dopar sig. Ännu nyttigare kan det vara att låta bli. Maria, stålfarfars fru, cyklade inte. Hon blev 104.