Man sätter sig i bilen en het sommardag, kör femtiofyra kilometer till Piteå och backar en rad årtionden bort. Vi var nästan bara tjejer i min avgångsklass. En hade tjatat i åratal på den kompis som sedan planerade och organiserade. Andra hjälpte till. Efter månader av arbete flöt allt liksom av sig självt. En tjej som tidigt flyttat söderut hade varit lite orolig inför träffen. Tänk om hon inte skulle känna igen nån och tänk om ingen skulle känna igen henne?
Hon gjorde inget väsen av sig då. Idag är hon sig alldeles lik. Efter en stund upptäcker man att karaktärsdragen förstärkts, vi blir allt mer oss själva. Läraren läste upp dina uppsatser, sa några från min klass. Själv minns jag orden: Obs! Får inte läsas upp!
Dig minns jag inte, sa elever från andra klasser, läste på namnskylten som vi alla fått på våra bröst och skakade på huvudet. Det var inget konstigt med det. På en skolgård är det bara vissa som syns. Ett par som blev ett par, det var ovanligt. När barnet var på väg blev båda relegerade. Undrar hur det gick sen? Utan utbildning? Det var så mycket skam på den tiden. Och skuld.
Går runt och hälsar, hittar ett namn som fanns i min dagbok. Han anade inget då, ännu mindre nu. Jag minns inget från skolan, säger en annan. Jag minns en liten puss, kanske på hans födelsedagskalas? Och vad gör man sen? sa han. Nu kom vi båda ihåg att biologilektionerna var kul. Vår fröken lät sig lekande lätt förledas mot andra ämnen. Ett par klasskompisar mindes hur snabbt hon bläddrat förbi sidorna om sex och samlevnad.
Till lunch kom gympaläraren. Hon var som då fast vithårig. Du lärde oss dansa vals och schottis, sa jag, och det var mycket basket. Sen blir det bussresa. Killen bredvid berättar häpnadsväckande om sitt arbetsliv medan vi guidas runt i bygden. En som jag inte känt igen berättar: Min dotter konfirmerades med en av dina söner, då levde din make.
Efter kaffet vill en tjej gå en sväng för att få lite svalka. Vi sågs aldrig då. Men när hon berättar att pappan var präst glider en minnesbild fram. Inför bröllopet pratade han med oss om frestelser. Det kan hända var som helst, varnade han, även hos tandläkaren.
Vi låg på BB tillsammans, påminde en kvinna framåt kvällen. I varje levande nu finns ett då. Personalen räckte huttrande fram våra bebisälskningar medan is och snö växte till sig på insidan av fönstret. Sen fick vi flytta till gamla delen, minns jag. Där var det varmt.
Och vad har man haft mest nytta av från skoltiden? Engelskan, tycker alla vid mitt middagsbord. Framtidsplaner då? En av klasskompisarna hajar till.
- Nä huvva, det var länge sen, säger hon, nu tar jag dagen som den kommer,
- Jag ska lära mig spanska, berättar en annan, barnbarnet som är två bor i Spanien och man vill ju kunna säga mer än holá!