När vi åkte var det inget ståhej. Telefonen tyst, vi hade sagt hej-då dagen innan. Dom reser och har sig, dom klarar sig, är de våra vana vid. Är ni redan hemma, va bra, sa sonens tjej när jag ringde. Och tack vare barnbarnbesök kom vi oss ut till skidbacken den första hemmahelgen. Sol på snö och svängarna stämde. Fast vi inte riktigt var hemma än.
På Sri Lanka bor änkor och änklingar med sina barn eller i ett hus alldeles intill och en svåger är en bror, en svägerska en syster. Väninnan Sriyani har ett barnbarn, flickan är åtta, jag har själv träffat henne. När Sri Lanka-kompisen mejlade att den unge man som uppvaktat hennes dotter var Sriyanis barnbarn i Australien hopade sig frågetecknen. Vad hade jag missat? Eftersom han är hennes makes systers barnbarn är han även hennes, blev svaret.
Har ni något i Sverige som kan vara intressant för mig? undrade en tuk-tuk-förare, tempel till exempel? Nä, sa jag, men kyrkor. Kyrkor?! utropade han förskräckt och vände sig om. Är ni kristna?! Onda gärningar ekar i århundraden, jag läser om landets historia på nätet. Skäms att vara europé.
Det lokala telefonkortet var lika magiskt som leendena. Ingetdera tog slut. Inte varje morgon man möter en elefant på beachen, sa jag en kväll. VA?! Kan ni skicka kort med mobilen, bad barnbarnspojken, skicka kort, nävisstja, det kan ni inte.
Och i eftermiddags gick vi längs stranden och hjälpte fiskare reda ut ett jättenät fortsatte jag, hade ingen aning om att det var min grej! Jag som annars gör allt på tvärs! Efteråt kom de med en bit kartong och en penna: Skriv namn, adress, telefonnummer. Jaha, kommenterade min elvaåring, det kanske blir ditt nya yrke, nätutredare.
Barnbarnsflickan fem mötte oss med undring: Varför reser ni så ofta? Vi måste passa på, sa jag. En dag vaknar vi och är alldeles för gamla.