I Akaroa börjar mannens kreditkort att krångla. Vi tog oss från slättland till gröna höjder, kringelikrokade bilen neråt mot det azurblå, passerade bukt efter bukt och har nu checkat in vid strandpromenaden. Barrträden ser ut som ritade. Sanden på stranden är mörk. Vi simmar i kratern av en vulkan, säger mannen.
Varje plats som tar andan ur en har uppstått under dramatik. Här klev även de första vita iland. Varifrån kommer ni? undrar unga kanotister i sköna kvällen. Vi hade just knatat ner från en gammal fransk kyrkogård. Där underifrån, säger jag. De hajar till: Och ni har hittat ända hit!
Mannen beställer dyr fisk till middag, jag väljer soppa och håller andan. Kommer kortet att fungera?
Dagen därpå småregnar det kallt i 25 mil. Vid Lake Tekapo blommar rosa lupiner. Vacker sjö, säger jag. Fint vattenmagasin, tycker mannen. När molnen tillfälligt glider isär skymtar Sydalperna.
Kommer ni från Christchurch? utropade värdinnan när vi anlände, jordskalv i natt, såg det på TV. Om vi inte flyttat fram vår ankomst hade vi varit där. Svajat i höghushotellet.
Till foten av Aoraki/Mount Cook (3.157 m.ö.h) är det åtta mil längs sjön Lake Pukaki. Alpernas storhet anas genom molndimmorna, bilar ilar fram som leksaks. Framme köper vi vykort som visar hur det kan se ut och det ekologiska lammet smakar som det kostar. Det är livligt. Men närmast oss sitter en fårad senig karl i sig själv, vandringsstaven vilar. Hemma igen säger värdinnan: Det finns värme i bäddmadrassen om ni pluggar i kontakten.
Dagen därpå bär det norrut. Bruna får har vi inte sett förut, inte hundratals skuttande hjortar heller. Även korna går ute i det gröna böljande landskapet. Tvärt kan det ändra karaktär, klippor kommer i dagen. På väg mot en utsikt måste jag slå armarna om ännu ett jätteträd. Men rönnen? Vem tog hit den? Redan bär den bär. I de heta källorna i Hanmer Springs känns jordens andning nära.
Tillbaka i Christchurch märker vi inget. Kör mot havet, går barfota längs stranden och plockar snäckor medan vågorna frustar. Tar oss sen vidare uppåt. Där ser du kratern efter en annan vulkan, pekar mannen balanserande på kanten av branten. Ge mig nycklarna så jag kan ta mig härifrån när du ramlat ner, stönar jag. Och hämta hjälp.
Kreditkortet då? Snabba cash-knappen är hygglig och tanka gick bra. Dom ska få ordentligt med dricks, sa mannen efter den fina middagen. Men 50 cent blev de glada för, sedan de med spänning följt uppräknandet av våra sista inhemska kontanter.
– Good morning, hälsar taxichauffören 04.30.
– Och morgonen är god?
– Det är i alla fall en morgon, säger han.
Hans gata drabbades hårt i veckan. (Att nästa skalv blir det värsta anar ingen.)
– Vi hade tur, kan i alla fall bo kvar. Frun är härifrån, jag från Auckland, man måste följa sin sweetheart. Av fem barn bor två i Brisbane. Jag har varit i Norge, säger han, klippt får innan slakt. Norge liknade hemma.
Vid flygplatsen tar jag upp kameran. Den sista Nya Zeeländare vi mött på resan är maorier. Han poserar stolt intill sin gröna, miljömärkta taxibil.