Hur tänkte Eniro när de knipsade bort yrkena ur telefonkatalogen? När vi blev åtta Anita Nilsson i rad bara i Luleå-delen? Folk har klagat. Varför inte försöka smuggla in ett extranamn, tänkte jag och gick in på nätet. En timme senare hade Google bestämt att ingen fick heta Förf.
Att identifiera och klippa bort var lätt som en plätt för datorerna. Lika lätt som när de under en mikrosekund och utan inblandning av en mänsklig hand köper och säljer aktier för miljarder. De sa det på nyheterna. Men mikrosekund? Miljarder? Utan mänsklig hand? Kanske hörde jag fel. Har inte hört att någon enda människa har protesterat. Kanske finns den inte. Den där enda. Eller om hon inte hörs.
Så onödigt, sa jag i slutet av åttiotalet när äldsten för sin första lön kom hem med en knapptelefon. Själv satt jag i köket om kvällarna och hamrade på en Halda skrivmaskin med lång vals. Man fick sikta en bra bit ovanför tangenterna för att få kraft nog att göra avtryck på färgbandet. Det blev allt blekare. Den första boken bestod mest av treradingar. Åkte till Villa Manila och tog Gerhard Bonnier i hand. Färgband gick ur tiden. Långt senare kom mannen och drog in bredband. Du borde skaffa hemsida, tyckte han. Aldrig i livet, sa jag, men livet är ett överraskande tillstånd.
Efter den långa resan ville en ny bok bli skriven, har just fått den i handen. Träffade en konstnär som sa att göra hemsida det var enkelt, det fanns mallar att hålla sig till. Hon var ingen fena på teknik men oj vad bra det gick. Då är det lätt för folk att få tag i en, sa hon.
Bra, sa mannen och satte igång. Men den ska vara enkel! sa jag. Efter en stund i sitt rum ropade han: Ditt namn var ledigt! Det kunde man aldrig tro! Själv var jag inte lika förvånad. De andra Anita Nilsson-orna tänker troligen som jag gjorde: Hemsida, aldrig livet. Det räcker att man har ett hem.