Kom och titta, säger mannen en morgon, haren är vit!
Jo, stor och synlig tar hon ett skutt i taget med korta pauser emellan, genar över vår gräsmatta och fortsätter mot grannens. Besynnerligt, tänker hon, mitt i november och marken sommargrön på båda ställena, men jag? Vit som snö! Fara å färde, fastslår hon och försvinner bakom grannens husknut.
Mannen slår sig ner i läsfåtöljen med Imperiets skugga och jag ut och röra på benen. Åh, vad fint, är vi överens om, kvinnan med stavar och jag. Vi kom från var sitt håll och stannade till som hastigast intill älvstranden för att andas ljus och himmel, tar in så mycket vi orkar för att orka mörkret. Lite snö vore fint, tycker hon, bara lite. Jovisst, håller jag med om, men när det väl börjat är det svårt att stoppa.
Talgoxarna studsade nyligen i grupp utanför mitt fönster och kastade försynta blickar inåt. Men nästa gång, sa de, då knackar vi. Och hackspetten vars ljud ekade i skogen häromdan fick mannen och mig att stanna upp där vi gick. Var satt den? Jo, där! Högst upp på en elljusstolpe! Varför? Den gör sig en springa att fästa kottar i, sa mannen, ser du inte kotten? Nja, jo nu, sa jag som endast bär glasögon vid särskilda tillfällen. Två mänskor som står still och glor åt mitt håll, fara å färde, tänkte hackspetten och lyfte.
Joggar vidare längs älvstranden, det är märkligt tyst och fågelfritt. I Stockholm åker duvor tunnelbana så här års mellan Farsta Strand och Farsta centrum där det finns fler restauranger, stod det i DN. Det är inte bara duvor som får mig att tänka på evolution.
Efter en stunds lek igår bjöd jag barnbarnen på mandariner och berättade om när jag som baby bjöds på apelsin. Om hur mamma gjort hål i skalet lagom att suga saft ifrån och som jag sög! Men kunde plötsligt inte andas. Trots dunk i ryggen och allt hann jag bli stel och nästan blå. Om inte pappa tvingat mina ben framåt som för att gå, långt innan jag lärt mig, hade det verkligen varit fara å färde, men host, host, då kom den lilla klyftan. Men vad tänkte du på! hojtade en av mina efterkommande, du hade kunnat ta livet av oss!
Jag var inte riktigt klok men hade tur som en tok, tänker jag, redan hemma igen efter joggingturen. Gick det bra? undrar mannen bortifrån läsfåtöljen. Den senaste tiden har han dragit på sig springskor när det mörknat.