Ett nytt år stampar av sig på bron. Snart kliver det in och sätter igång. 2013 känns riskabelt. Den röda dagbokskalendern har i decennier hållit koll på mitt jobb och mitt liv. Gick nyligen in på bokhandeln för att köpa årets version. Nä tyvärr, sa flickan, den verkar ha utgått.
För fem år sen var det nära att man själv hade gjort det. Ett halvår senare flyttade mannen in. Fast det visste jag inte. Han åkte bara inte hem. Man har lärt sig mycket. Om vilka tv-program han vill se till exempel.
– Ikväll är det inget, då kan vi se Annas eviga på svtplay, föreslår jag.
– Vad är det för nåt?
– Jag vet inte. En halvtimme per avsnitt, man väljer ämne. Hinner titta på flera om man vill.
– Men vad är det på tv då? Vet du inte?! Hur kan du då veta att det inte är nåt?!
Män zappar ofta runt bland kanalerna, våra är ensiffriga. Det räcker. Vilken bra bild tant Gerda har, sa ett par tjejer en gång till sin mamma, den fladdrar inte. Det tog ett tag innan hon fattade.
– Hittade du nåt program?
– Nä, konstaterar mannen. Bara Vem vet mest.
– Ska vi börja med avsnittet om kärlek, nä förresten, vi låter så sura. Vi tar det som handlar om åldrande.
Och Arne Hegerfors berättar att först fick han en hjärtinfarkt och året därpå fyllde han sjuttio, att bli gammal är ingen hit, säger han och njuter av tv-klippen från förr. Evigt ung, vore det nåt? undrar programledaren. Jaa, svarar Arne.
Nä, vad hemskt, svarar Yvonne Lombard åttiotre. Vad tillgjord hon verkar, säger hon om gamla filmklipp. När man var ung tyckte man aldrig om sig själv, tyckte man var ful och tjock. Och var rädd för att dö. Sen fick man barn och blev rädd för att dom skulle dö. Fokus flyttades. Men jag har haft sån tur att alla lever, tänker ibland att nån däruppe tittar ner och säger att där går hon, Yvonne, henne har vi glömt! Vi skickar ner en olycka på henne!
– Jag ser suddigt men det skiter jag i, tycker att jag förstår allting bättre. Hon spelar huvudrollen i stockholmsversionen av Carin Mannheimers pjäs I sista minuten. Vi tänkte se den i höst, mannens födelsedagspresent från mig. Men för att få sitta bredvid varann måste vi vänta till våren. Hoppas ingen hinner dö.
Efter ämnet åldrande väljer vi det viktigaste. För oss. Och för hela mänskligheten. 2013 blir nog bra. Bara det blir bra för alla.
– GOTT NYTT ÅR kära läsare, önskar Anita Nilsson.