Det är helg. Vi öppnade sex, stänger nio i kväll, säger Dhammi i saluhallen. Själva bokade vi in två dar i Hikkaduwa för att slappa, snorkla, bara vi två.
Papaya och mango vill vi ha. Och curd. Åh, du tycker om curd! Hon böjer sig ner efter lerkärlet med buffelyoghurt. I går på väg hit från Ella såg vi dem, vattenbufflarna. I mörkret får man ta det lugnt, berättade taxiföraren, dom kan ligga på vägen och sova.
Innan dagsresan mot kusten tände han rökelse vid en helig plats. Pekade sen mot en sockerbit i den stora grönskan uppåt berget.
Mitt hus, säger han, jag är nygift.
Hur vi träffades?
Jo, jag hade ärende till hennes jobb, hon såg mig. Åtta år sen, jag har krånglat. Men NU är jag lycklig!
Även Dhammi med frukten lyser. Och vem blir inte lycklig av henne? Mannen tar kort på oss. Hon vacker, jag vit som ett spöke. Kom hem på middag i kväll! säger hon.
I Ella ville jag gå till Worlds End. Idén regnade bort men Little Adams Peak lät gulligt.
Åh! pekar Sri Lanka-kompisen, en teblomma som en pyttesol i allt grönt, normalt knipsas den bort!
Dottern född i Irak räcker fram en bit bark, den smakar kanel. Eva från Slovakien kom gående och sen var vi fem.
Kaffebuskens gröna böna smakade mest böna och nu vet jag var pepparn växer. Se hur det rör sig i teplantagen, ropar ett engelskt par med kikare, fåglar överallt! Som för trettio år sen, sa de när barn kom fram och ville ha en penna. Ja, pennor tar snabbt slut. Och kostar. På toppen står vi i ett regnmoln.
I dag glider vi på ytan i sol. Spanar på fiskar i alla de färger och former.
Vilket liv vi fick, vi som växte upp med utedass och utan moderniteter. Som i Menikas by men krig slapp vi och tsumani. Vi mötte familjen på stranden.
Och nu: Elva leenden i det gröna ljuset. Vi paddlas ut i den stora lagunen, bjuds sen från hus till hus. Frukt? Te? Ägg med ris?
Min man gick till en annan, säger Menika, och inte en rupie till barnen. Men det bästa lämnade han här! svarar jag. Nioåringen glimtar till, gör ett V-tecken.
Det är mörkt när vi kommer hem till Dhammis familj. I hjärtat blir det aldrig fullsatt. Slappa? Bara vi två? Tur att man är flexibel!