Den här kvällen blir det Trolltjärn igen före maten, glida i lena vattnet fram till andra sidan och hem igen. En tradition för vännerna, deras barnbarn och jag. Mannen min väntar på att sista plåstret efter åderbråcksoperationen ska trilla bort och står kvar på stranden med deras son, som glömde badbyxorna hemma när han packade.
Tillbaka i huset blir det fart på potatisen och riset och maten. Mannen slår på teven för senaste nytt om det som hände i Norge. Katastrofen. Man får den inte ur huvudet.
En enda människa, det räckte. En enda ensam man med tankar som vuxit sig sneda och skeva. Som planerat, gjort en bomb, experimenterat med droger. En man med gevär. En minnesbild flammar till. Högskolan, åttiotal. Satt vid ett fikabord på andra sidan restaurangen från fönstret räknat, när samtalsbruset över kaffekopparna hastigt avbröts.
En plötslig tystnad och sedan ett knattrande, smällande ljud. Någon sa: Det står en man med gevär utanför fönstret, han siktar inåt! Sekunden efteråt, vi sprang, åh vad vi sprang, bortåt, inåt mot ett rum i samma källarvåning, stängde om oss, bankande hjärta, nu har han gått in i huset, berättade någon, vad gör han nu, tänkte jag, skjuter han, går han sen runt och letar, öppnar?
Vet inte hur länge vi satt där. Eller om vi gömde oss under nåt skrivbord tills någon sa att nu hade Klas T övertalat den förvirrade mannen att lämna ifrån sig vapnet, ett luftgevär. På väg till högskolan hade han prickat en buss, stod det senare i tidningen. Och knattrandet, smällandet? Ett stort antal restaurangstolar som i rasande fart föll mot golvet.
Vi stänger av teven, bomben var en chock och ungdomarna på den där ön, vilken skräck, vilken sorg. Och alla deras nära. Vi går ut på altanen, äter och pratar. Det hade hållits en tyst minut på väg hem från Småskär, berättar väninnan.
Kvällen är tropisk och myggfri fast solen försvunnit bakom kulliga moln som ser ut som om man kunde gå på dem. Det gör gott att sitta med folk man tycker om och maten gick åt.
Om natten mullrade åska på avstånd. Mannen gick upp, drog ut sladdar från kontakter. Regnet som följde var dånade hårt. Jag kan inte få de där ungdomarna ur huvudet. Inte heller deras föräldrar.