Hade varit hemma och jobbat, umgåtts med barn och vänner, pussat på barnbarnsbabyn och skulle nu åter till Stockholm och bli ompysslad. Det var den 11 september 2001.
Slog på radion framåt eftermiddagen. Nyhetsrösten från New York lät upphetsad. Ett plan hade kört in i ett av Twin Towers, sa den.
Säg en mening, vilken som helst och be någon annan berätta vad de hör eller ser framför sig, man blir ofta förvånad, förbryllad. Ibland till och med upprörd. Men jag sa ju, tänker man. Hur kunde du då?
Min tolkning och nyhetsuppfattning av denna enda mening var att ett litet sportplan kört in i denna jättelika skyskrapa och i stort sett studsat emot, för att strax därpå singla mot marken. Och tagit med sig en ensam liten man, en man som ville bli känd för det sista han gjorde.
Slog av radion, körde dammsugaren, vattnade blommorna, pratade med grannarna som gjorde särbolivet möjligt, packade handbagaget. Snart, oh snart! Låste ytterdörren, klämde fast handbagaget på pakethållaren och tog cykelvägen till Kallax. Checkade in. Säkerhetskontroll var det inte tal om på den tiden. En trappa upp stod tv:n på, bilderna, ljuden, som i Skyskrapan brinner men förfärande verkligt. Och du törs flyga, sa nån. Men det som hände var där. Nu var vi här.
I flygbussen mot Stockholm talade chauffören upprört i telefon, det lät som arabiska. Hans ögon var djupt sorgsna. Det var inte ditt fel, ville jag säga på väg ut. Men sa inget.
En stund senare tryckte jag på hissknappen i det hyreshus som halva tiden var mitt hem. Brukade gå de tre trapporna upp men handbagaget vägde sitt. Plus det som hänt. En kille i mina söners ålder klev in i den lilla hissen och började genast prata. Det hade aldrig hänt förut. Det får inte bli hat efter det här, minns jag att han sa, vi måste bry oss om, göra världen till en bättre plats.
Ensam igen åkte jag till USA, vänner väntade i Minneapolis. Gjorde ett stopp i New York. Frågade en okänd i Chinatown om vägen till Ground Zero. Hann få en skymt av hans ansikte, strök punkten från listan. Pratade med folk på stan, tog kort, mest av kärlekspar. Regnet skvätte uppför jeansen. Får jag bjuda på ett glas, undrade en man som jobbat i ett av tvillingtornen. Jag berättade att jag snart skulle bli dubbelfarmor.
Tio år är en lång tid. I den stora världen såväl som i den lilla följs svåra dagar av glada. Och jag som skriver det här och du som läser, vi är fortfarande med i karusellen.