En helt vanlig tjej lägger ut en bild på sig själv på Facebook. Hon bär bikini. Inlägget hinner inte ligga ute länge förrän tiotusentals Facebook-användare har tryckt på gilla-knappen. Av alla bilder som människor lägger ut på sig själva i sociala medier sticker hennes bild ut. Orsakerna är följande: Hon är inte trådsmal. Hon är inte supervältränad. Och hon är definitivt inte retuscherad.
Vi matas dagligen med så många idealbilder av hur kvinnokroppen ska se ut att en helt normal tjej framstår som någonting ovanligt, nästan exotiskt.
Kvinnokroppen får aldrig vara ifred. Den är ständigt föremål för bedömningar, omgivningens och samhällets. Och kvinnornas egna, hemma framför spegeln. Vi suckar över hängmagar och ridbyxlår, klagar över celluliter och konstaterar att en förändring är nödvändig. Många hakar på dieter med konstiga bokstavskombinationer, andra löser gymkort och somliga ersätter måltiderna med pulver.
Visst, övervikt kan vara ohälsosamt. Jag är övertygad om att de flesta överviktiga är väl medvetna om det. Orsakerna till deras extra kilon kan vara många. Sjukdom, ärftlighet, beroendeproblematik eller en olycklig själ kan dölja sig där bakom. Eller, hör och häpna, kanske bara en människa som har tröttnat på samhällets normer för hur vi ska se ut. En person som trivs med sig själv i den storlek hon är.
Jag vet att kroppsfixeringen inte bara drabbar kvinnor. Men då männen ofta kommer undan med både kulmage och dålig kondition är kvinnor ständigt föremål för omgivningens kritiska blickar. Jag har hört män, själva nyblivna pappor, som på fullt allvar tycker att det inte finns några ursäkter för kvinnor att tappa formen efter att de fött barn. "Det är väl bara gå till gymmet istället för att sitta på fik och sippa latte", är en kommentar hämtad direkt ur verkligheten. Ett gymbesök kan vara ganska svårt att klämma in med en liten bebis som ska ammas en sisådär 12-15 gånger per dygn. En vältrimmad kropp var åtminstone det sista jag tänkte på i det läget.
De kvinnor som efter år av övervikt lyckas komma i form får beröm för sina nya, slanka jag. Men du som lyckats ska inte räkna med att dina ansträngningar lovordas särskilt länge. I alla fall inte om du glatt delar med dig av tips på dieter och träningsscheman, eller hemska tanke, börjar visa upp din kropp i tajt och kortkort. Lägg ut några bilder på Facebook och du går från duktig och beundrad till tragisk och patetisk snabbare än du springer din morgonrunda. Det är fint att vara smal och vältränad. Det är inte lika fint att prata om hur mycket hårt arbete som ligger bakom.
Jag tycker att vi alla borde lämna kvinnokroppen i fred. Våra egna och andras.
Tänk på alla barn som växer upp med att mamma alltid äter någon annan mat än den övriga familjen. Tänk på alla som mår dåligt så fort de går in i provhytt. Tänk på alla som alltid avstår livets goda i sina strävanden efter den perfekta kroppen och tänk på de tjejer och kvinnor som faktiskt blir svårt sjuka och dör i jakten på ett snedvridet kroppsideal.
Oavsett om din mage liknar en bulldeg, en brödlimpa eller är ett stenhårt sexpack, låt kroppen vara i fred om så bara för en stund.
Tänk inte på hur den ser ut, utan vad den faktiskt kan.
Kvinnokroppen kan springa maraton, besegra sjukdomar och andra prövningar. Den kan ge och få kärlek. Den kan ge liv.
Kvinnokroppen är så mycket mer än vad som syns i spegeln i de förbaskade provhytterna.