"Nu verkar det som om ett "kallt löjkrig" har brutit ut vid Norrbottenskusten.I går var det nämligen premiär för trålfisket, men det var bara fiskarna från Nikkala som var ute. Kalix- och Luleåfiskarna hade försökt få till stånd en överenskommelse om att starta trålningen först på söndag." Kurirens lokalredaktör i Kalix vid den här tiden var Lars Pekka. Lasse hade tagit sig ut till Storöhamn för att nosa på det "kalla löjkriget". I tidningen torsdagen den 21 september 1972 kunde läsarna se en bild (som Lasse tagit) och läsa texten om de motsättningar som fanns. I Kalix och Luleå ville fiskarna att löjan skulle få växa till sig några dagar extra men i Nikkala, ansåg man att löjan var tillräckligt stor och det var dags att dra igång fisket den 20 september. Lasse träffade fiskaren Bengt Sundqvist som satt på kajkanten och blossade på en pipa när vår man dök upp. Så här tyckte Bengt om situationen: "-Det är svårt att nå överenskommelse med Nikkalafiskarna." Lasse hade förstås också kontakt med Nikkalafalangen och så här skrev Lasse: "Skärningen har skett just på språkgränsen. -Vi fiskar på finska och de övriga på bondska, sade fiskaren Emil Luthström från Nikkala. Fiskarna i Kalixtrakten och Nikkalatrakten kan nämligen höra varandra via kommunikationsradion, men Nikkalaborna talar finska och Kalixborna kalixmål. De två grupperna förstår inte varandras språk." Summan av kardemumman i "fiskekriget" blev alltså att Nikkalafiskarna gjorde som de ville och utan att göra något olagligt. I Kalix- och Luleålägret höll man på sitt och låta redskapen ligga i båtarna tre-fyra dagar extra för att löjan skulle bli extra romstinn.
