Kvinnodagen är död och passe´läste jag någonstans. Men kvinnors synliggörande och lika rättigheter är förstås lika aktuella som annars. Själv tycker jag att man borde fokusera mera på människors lika värde och rättigheter och synliggörande i vårt samhälle, oavsett om det är killar eller tjejer, direktörer eller arbetare eller tjänstemän. The same procedure as last year kan jag tänka när det stora mediarallyt om denna dag drar igång. Hej och hå nu är det kvinnofrågor på agendan, vad ska vi lyfta fram, lönen, karriären, styrelseposterna. Alltid samma koncept. Så less man blir. Och någonstans så glömmer man bort allt däremellan. Man glömmer de män och kvinnor i utkanten av dessa områden, de som inte alltid känner sig tilltalade-sedda. Vem bryr sig om lokalvårdaren Ulla Urbansson från Kvikkjokk som aldrig ens kommer i närheten av Britta Bästegren som kämpar för den åtråvärda styrelseposten i stora bolaget i storstaden. Vems kvinnokamp är viktigare och varför är fokus alltid på pengarna undrar Ulla. Och hon undrar också över de män i vardagen som inte heller syns i rallyt för att få till en plattform att stå på - i yrket, föreningslivet eller vad det nu kan vara. För det är ju faktiskt inte bara kvinnor som kan ha svårt att få in sina fötter och spela roll. Det finns säkert minst lika många pojkar/ män som förbises som aldrig får chansen-som inte lyssnas på och som aldrig får ta del av utsikten från toppen av en karriärstege. Det är roligt när engagerade och duktiga kvinnor tar sig fram till välförtjänta poster, sammanhang och där spelar en viktig roll-blir förebilder för tusentals andra kvinnor. Men de är ännu för få. Och det är inte bara samhället och männens fel så enkelt är det tyvärr inte. Jag tror faktiskt att jämlikheten skulle ha hunnit mycket lägre om många kvinnor själva vågat mera. Sagt JA när de fått frågan att betyda något i olika sammanhang. Tagit risken att bli bedömda/ synade och jämförda och att kanske misslyckas en del innan karriärvägen blivit mera bekant och rakare. Men många tjejer fegar ur och då sviker de - inte minst andra kvinnor som behövt dem som draglok. Det är tråkigt. Men det värsta är att den kvinna som kritiserar andra kvinnor ofta själv får en negativ rekyl mot sig. Det är nämligen rätt tabu att kritisera kvinnor som inte vågar ta steget. Och inte sällan är det män! som rusar till deras försvar. Då är det inte lätt att föra någon kvinnokamp. elsa.rensfeldt@kuriren.com
