En av länets främsta idrottsprofiler, Bror ”Bubas” Lindqvist, har efter en tids sjukdom lämnat oss.
Bubas var känd för sitt glada sätt och sin fantastiska berättarglädje om upplevelser och händelser i livet i allmänhet och idrotten i synnerhet.
Han var en inspiratör och stor idrottsprofil. Med mycket stort hjärta.
Bror Lindqvist föddes 1924 och skulle den 8 september i höst ha fyllt 90 år om livet hade fått sin fortsättning.
1942 kom 18-årige Bror Lindqvist till Luleå för att ta värvning vid den nyetablerade flygflottiljen F 21. Under många år jobbade han som flygmekaniker och de sista åren som chef för fältarbetstroppen. Det blev sammanlagt 46 år vid flygflottijlen.
Smeknamnet Bubas kom till när han berättade för sina arbetskamrater på F 21 om en tragisk historia från sin hembygd utanför Umeå, där en pojke som kallades Bubas föddes med en svår sjukdom. Efter att ha berättat den historien fick Bror Lindqvist smeknamnet Bubas.
Familjen med hustrun Mary och döttrarna Eva och Lena har varit tryggheten under de mest aktiva åren.
Den aktiva karriären kom mest att handla om handboll i F 21, som under många år var ett topplag som dominerade sporten i Norrland. Och i laget fanns Bubas, som var en mycket skicklig målvakt.
F 21 hade en egen idrottshall och där tränade man ofta och gärna – och det var naturligtvis en stark bidragande orsak till lagets framgångar.
Han blev sedermera fotbollsdomare och dömde elva år i allsvenskan. En klassisk historia utspelades när Bubas dömde Öster på Värendsvallen i Växjö i slutet av 1960-talet och Tommy Svensson sade till honom efter matchen:
- Det var faktiskt straff. Och det tyckte min pappa (lagledaren Stig Svensson) också.
- Jaha, sade Bubas och spände ögonen i honom. Vad tyckte morsan då?
Bubas var under många år förbundskapten för Norrbottens länslag i fotboll och en av hans favoritspelare var Luleå SK:s Mats Holmgren, som han alltid tog ut först. Ett säkert kort, enligt Bubas.
Han blev ledare och styrelseledamot i Luleå SK och på äldre dar blev han ordförande i Supporterklubben.
Så länge han orkade cyklade han sina rundor och varje fredag träffades ett glatt gäng och badade bastu med roliga historier och skratt i Pontusbadet.
Mest och bäst hördes Bubas – den gladaste av dem alla.
Vi är många som saknar honom.