Aldrig blir jag så glad och lättad som när mina tonårsbarn skrattar sig fördärvade åt all den fåniga reklamen för skönhetsmedel som regnar ned i TV-reklamen. Själv skrattar jag också gott åt allt anti-wrinkle-propagerande och garnier-färgande och fåniga falsettmänniskor med löjliga kommentarer. De tittar ut på oss stackars vardagsgråa offer och säger: "Because your worth it". Jaså! Ja, jag tycker också att jag är värd både det ena och andra, helt klart, och visst vore det kanske kul att vara 25 år igen till utseendet och inte behöva bekymra sig över alla rynkor och gråa strån, om man nu måste sörja sånt? Men definitivt så trycker marknadskrafterna på för att vi ska känna oss missnöjda med oss själva. Varför skulle de annars skicka undersköna män och kvinnor på oss som säger att vi är värda allt de vill locka oss med. Ser man runt omkring i samhället i dag, på effekterna av all denna subtila påverkan, så fastnar lätt skrattet i halsen. "Behovet" av skönhetsoperationer har nått de enklaste utposterna. Flickor och pojkar, män och kvinnor med redan trevliga nunor och fullt acceptabla kroppsutseenden känner sig plötsligt tvingade att ta till kostsamma förändringar. Tandblekningar, ansiktslyftningar, fettsugningar och annat som gräver djupa hål i hushållsbudgeten blir vanligare. Botox och silikon mot vanlig tvål och vatten och ett gott självförtroende. Man blir uppriktigt sagt ledsen när särskilt våra unga inte tycker de kan vara nöjda med sig själva utan måste betala dyrt för att förändra sig, för förbättring handlar det väl inte om i egentlig mening, utan just förändring. I alla fall jag ser direkt om någon fyllt upp läpparna, låtit dra till huden i ansiktet och lagt in några storlekar till innanför behån. Vackrare? Tja, snarare annorlunda och varför? För vem? Varför kan vi inte få duga som vi är? Tror vi verkligen att våra medmänniskor tycker mer om oss om vi gör ingrepp som förändrar oss? Sitter inte egentligen charmen och det vackra med en människa i hennes sätt och i hennes egenheter? För visst är det så att den sneda näsan, det härliga skrattet, det hjälpsamma sättet och mjuka handlaget är tusen gånger mer attraktivt än en alltför tillstramad eller upplåst fysisk approach? När det talas om skönhetstjafset i vårt samhälle av i dag så brukar jag berätta om den gamla rånetanten Hilma. När tidningarna började tala om detta med att "lyfta sig" så blev hennes senare omvittnade kommentar till detta uttalad på rånemål: "Jaa, dem lift opp och lift opp och till sliout så ha de helstjegg!" Översättning överflödig! Kommentarer?
