Vi går gärna i samma fotspår. Tror att vi måste göra samma saker som alla andra gjort före oss. Vi lunkar på utan att ifrågasätta eller våga gå åt andra hållet. Det är både farligt och så oändligt trist, i de flesta fallen. Pratade om döden för ett tag sedan med en närstående, det var resonemang om hur begravningsakten ska se ut. Kistan, blomstren, kringarrangemangen. Måste det kosta en förmögenhet och varför och för vem? "Lägg mig i en vanlig garderob" uppmanade jag min samtalspartner som skrattade och trodde att jag skojade, och det kanske jag gjorde - en aning bara. För det är faktiskt så att man inte alls måste lägga tusentals kronor på en dyr kista, man har faktiskt rätt att välja en långt billigare lösning bara den ser någorlunda sober ut. Typ en garderob. Ett vackert bårtäcke kan man låna av de flesta församlingar så blir det hela elegant och värdigt. Ett alternativ för den som känner för sådana. Just när det gäller våra ceremonier i samhället så är vi otroligt styrda av "hur det ska vara" men saken är ju faktiskt den att det är du själv som väljer. Det gäller bara att våga bryta av från den trygga gängse normen. Skapa något helt eget. Säger samhällsnormen att bröllopet måste kosta 100.000 så varför inte göra revolution och göra det hela enkelt och lika fint. Inte blir lyckan mindre av att lova evig tro ute på fjället eller i kapellet med fina klänningen och sober bukett. Och 50-årskalaset blir säkert lika hjärtligt om man bakar tårtan själv och trängs hemma i det egna köket. För tänk så mycket kul och bra saker man kan göra av alla slantarna som man slipper lägga ut på en snabb engångsförättning. Göra ovanliga saker kan också handla om att bjuda oväntat. Vi är dåliga på det. Är vi otänkta eller handlar det om snålhet eller att vi inte törs? För det är faktiskt tillåtet att, om man har de ekonomiska möjligheterna förstås, bjuda hela dagisavdelningen på glass. Ta med gitarren till ett slumpmässigt valt pensionärshem där dagverksamheten för länge sedan är nedlagd, och hålla en egen sångstund. Köpa fika till arbetskamraterna då och då. Hjälpa grannens unge att laga cykeln. Skotta garageuppfarten till gamlingen i kvarteret och så vidare. Vi gör sådant alldeles för lite och det mår vi inte bra av.
