Kärlek. Det stod med stora bokstäver men det var inte sprayat med färg eller klottrat på annat vis. Nej budskapet i cirka 30 centimeter höga bokstäver var flätade av gamla plastpåsar i öglorna på ett metallstängsel, vid järnvägen inne i Luleå. Det var flera som reagerade på det för det var så positivt och idogt på något vis. Det måste ha tagit en god stund att skapa. Plasten brokig och seg, beständig, lite som de bästa ingredienserna i ett bra förhållande. Under hela vintern på min promenadväg har jag slagits av andra mera destruktiva och ledsna budskap som målats, ristats in på olika ställen. "Ångest" och "vemod" är ord som lyst emot morgonvandrarna varje ny dag på färdvägen till jobbet. En sorglig syn eftersom det förmodligen är mycket unga stadsbor som står bakom dom. det om, tänker man när man ser de budskapen. Är det oron för att inte klara skolan, inte få jobb, inte fixa dejten , inte kunna hålla sams med föräldrarna eller vad? Ja undra kan man men det är svårt att få svar på frågan av ingången till en tunnel eller ett elskåp. Är skrivandet av orden ett sätt att avreagera sig bara eller ett rop på hjälp? Ja inte är det lätt att vara ung idag det ska då gudarna veta. Tuffare än någonsin och vete katten om det blir lättare ... Det är då ett litet rart budskap, omsorgsfullt flätat i plast inger lite hopp. Här har någon ung person tagit på sin uppgift, tagit sig tid till att berätta något värdefullt för den som passerar. Ett budskap som i sin enkelhet går in hos varje person som ser det, alla utifrån sina önskemål att tolka det. föder positiva tankar och skapar ringar på vattnet. Den ring du gör i dag landar hos någon annan i morgon, det är väl lite så allt hänger ihop. Själv råkade jag se detta milda budskap när jag med lätt skoskav linkade från bussen efter en lång dag med trädgårdsarbete. Och fastän jag hade lång promenadväg hem så kändes det mycket lättare att gå de många stegen. Jag passerade "ångest" och vemod" utan att se orden, kärleken bar mig hela vägen hem:)
