Så kom du äntligen iväg på resan,festen, träffen, aktiviteten. Men hur blev det? Var det som du hoppats /önskat? tänkt på hur ofta det egentligen är allra mest spännande, roligast innan man verkligen ska göra det där som man väntat på. Utan att förta värdet på det så har vi väl alla upplevt förfester som varit den verkliga höjdpunkten på kvällen, då trevliga kontakter knyts och intressanta samtal utspelat sig och goda skratt klingat. Sen iväg till den riktiga festen och en ganska ljum upplevelse om man haft otur. Samma med resan du sparat till och suktat efter. Den som skulle bli så speciell. Planerandet har fortgått i månader, i tankarna har man färdats och upplevt men då det är dags - ja okej, trevligt, fint men det var nästan roligast innan ändå ... Nu är det ju förstås inte alltid så, men rätt ofta ändå om vi ska vara ärliga. Vi har nog alla en tendens att glorifiera det vi ska företa oss har jag en känsla av. Alltför många kommer tillbaka efter kalaset, resan och uttrycker sig lyriskt om hur trevligt och särskilt superlyckat allt varit. Kanske har man inte råd till annat. Det känns surt att erkänna att 30.000 kronors-trippen regnade bort, ungarna kivades och maten var kass. Nej vi håller masken och ljuger lite klädsamt vitt. Det hör till det mänskliga kynnet. Men i ärlighetens namn, visst finns fempoängs-festen, superträffen, den fantastiska resan där precis allt gick i lås och var njutbart, men hur ofta sker det? Och bara en liten reflektion - på något vis är det väl de lite vanliga /mediokra upplevelserna som får de riktiga lyckträffarna att stråla så där alldeles särskilt mycket och som ger ett perspektiv på tillvaron. Kanske ska man inte spänna bågen för högt, titta för högt över horisonten i jakten på det gröna gräset. Ibland och kanske till och med rätt ofta så finns vardagsglädjen faktiskt alldeles nära. Det är nog det vi borde tala lite högre om till mans.
