I tuben: Gud bevare konungen!

Somliga är inkapabla och andra förslagna. Men, vem vi än är eller hur vår vardag ser ut så behöver vi alla spegla oss, sola oss i glans, värmas av ljuset som kanske inte lyser hemma hos oss själva men som lyser upp en liten stund av vår verklighet. Jag tänker på vårt behov av skönhet, av drömmar, av tillhörighet och jag tänker på de ikoner i vårt land som vi projicerar på. Funderingarna dök upp hos mig då nye eller blivande ordföranden för Republikanska föreningen kändisadvokaten Peter Althin for ut i kvällspressen och berättade att han kommer att arbeta stenhårt för kungahusets avskaffande. Jaha. Undrar varför han vill bli ihågkommen som typ seriefiguren som stal julen? Är han en sån som inte kan passera ett gäng glada ballonger utan att sticka en nål i dem, undrar man. Jag vet att många retar sig på kungahuset, på institutionen. Man förfasar sig över ett ärvt ämbete och inkompetens i leden och kostnaden för det spektakel man anser att det är. Jag kan hålla med om mycket, jag gillar inte heller när det glassas omkring och den människosyn som blir följden av en hårt uppstyrd klan och navelskådningen hos den snäva skara som marknadsför den. Men samtidigt. Det går inte att komma ifrån att kungahuset har ett starkt symbolvärde, att de för en del vanliga människor känns som en bit av deras vardag. De tillför en icke oväsentlig air av guldkant och många känner stolthet som svensk när dessa ikoner representerar ett älskat land. Ta Nobelprisutdelningen till exempel. Vi kan ju inte vara där alla nio miljonerna och premiera alla duktiga människor. Men vi kan alla känna en samfälld stolthet över att vi bor i ett litet fruset land som lyckats rikta världens strålkastarljus mot sig och även stolthet över representanter som med ett exklusivt skimmer är där i framkanten. Jag är verkligen för alla människors lika värde. Men samtidigt tror jag att vi kan leva sida vid sida med den här strålglansen. Jag säger att vi behöver den och att den ger ett mervärde och tillfredställer det behov av just projicering som vi alla har. För om vi inte har Viktoria att bekymra oss om så kommer det alltid att finnas andra ikoner som poppar upp och jag är inte säker på att dom i så fall är helt ultimata heller. Kungahuset är ett svenskt varumärke som vi borde vara rädda om tycker jag. Hoppas jag får uppleva den dag då vi får en regerande drottning i landet. Monarkin är för mig och många andra en slags garanti för kontinuitet iklädd en känsla som kan överföras på alla livets skeden.

I tuben: Gud bevare konungen!

Det är en väldigt orättvis värld vi lever i. Olika falla ödets lotter, en del får mycket och andra knappt någonting.