I tuben: En human tidningshyena

Jag är inte bara journalist, jag är så mycket annat också. Men visst är rollen som reporter något som hela tiden går bredvid en i det dagliga livet. En uppmärksam murvel kopplar aldrig av nyhetsscannern helt, typ. Alltid berättar de som kommer i ens närhet något som man kan skriva något om. Ni i allmänheten är viktiga inspiratörer och informatörer för oss som ska göra er tidning. Under mina år i yrket har ni i allmänheten för det mesta gett oss Norrbottensmedier ganska bra betyg, vi skriver om det som händer och vi upplevs som värdefulla och lätta att samarbeta med. De som vi också gärna vill ha ett bra samarbete med är ju förstås polis och räddningstjänst, sjukvården, militären, ja vi vill kunna föra en dialog med alla.
Ibland kan det vara svårt att utföra sitt jobb, till exempel vid svåra olyckor och katastrofer. I sådana situationer får man plocka fram sin ödmjukaste och mest inkännande sida och det är vi i media medvetna om - hur viktigt det är. Dessvärre får vi ju då och då öva oss i just det. Ibland får vi höra att vi är alltför nyfikna. Var för många år sedan och bevakade en olycka på en skrotgård då en tioårig pojke under lek klämts fast under en nedrasad grävmaskinsskopa. Vi kom dit och avvaktade räddningsinsatsen på avstånd. När båren med den skadade passerade oss ställde jag i farten en snabb fråga till den assisterande läkaren och fick en fräsande snäsig kommentar i ett enda ord: "Hyenor"! Det var hennes syn på oss i media som skulle berätta om det inträffade. Synd att hon inte fick veta vad som hände efter att den skadade lämnat platsen med räddningsuppbådet. Jo då plötsligt fick vi "hyenor" syn på en liten pojke som skakande och likblek stod med nedkissade byxor. Han var ensam och stod påtagligt ångestfylld precis vid vägen där räddningspådraget gick förbi. Vad ingen då förstod var att han hade varit med då olyckan hände och nu stod han där - chockad. Vad gjorde hyenorna? Ja vi tog hand om den lille, tröstade honom och packade sen in både honom och hans cykel i redaktionsbilen och körde honom hem efter att ha erbjudit honom att komma till redaktionen, i väntan på föräldrarna. Att stressiga situationer kan skapa förflugna ord kan jag ha viss förståelse för, men aldrig att jag skulle nedvärdera en annan yrkesgrupp. Det har min långa karriär lärt mig.