För några år sedan, under en förstärkt och mysig helg i Stockholm blev jag stannandes utanför en stor butikskedja ovanför Sergels torg. På långt håll hade jag hört musik som slog an en skön sträng i mitt inre. Det var indiansk musik och panflöjterna drillade och briljerade i den varma storstadsluften. Efter en stund kom jag fram till platsen och konstaterade att det var live-musik och att många hade stannat till för att lyssna.
Jag minns att jag tyckte jag hade haft en ovanlig tur att få vara med om detta oväntade performance mitt i shoppingsbruset. Hur sällsamt det var att "drabbas" utan att ha fått någon föraning därom och en helt gratis underbar bonus. Nåja, en skiva inköptes och fick följa med hem.
Det här tillfället slog mig när jag i dagarna fick epost från en bekant som i sin tur fått det av någon. Det handlar om ett socialt experiment i Washington. En till synes inkognitomusiker spelar vid en T-banestation. Under den timme han spelar är det mycket få som stannar och lägger en slant i violinens fodral. Kanske är det för att den fantastiska musik denne ensamme man bjuder på serveras så oväntat och i en så osofistikerad miljö att få reagerar.
Något gör att det inte går att uppskatta de ekvilibristiska tonerna i den miljö de spelas. Våra fördomar förmodligen och räddhågsna politiska korrekthet kanske? Ett förhållningssätt som gör att vi missar mycket annat njutbart som kommer till oss oväntat. Det är i högsta grad värt att tänka på. Säkerligen vandrar vi alla förbi enastående möten i vår vardag. Känns lite skrämmande att tänka på.
Och musikern och det sociala testet då, vad handlade saken om? Jo, musikanten som spelade var Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Där ute på gatan spelade han några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 miljoner dollar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.
Frågan blev, om människor inte stannar för att uppleva det oväntade och sköna i vardagen hur mycket i övrigt går vi miste om av upplevelser i det liv vi lever.
För mig blev denna lilla berättelse en ahaupplevelse och en liten väckarklocka som ständigt bör vara beredd att ringa. Att kunna värdera det som inte kommer fram till en förpackat och välpresenterat och förklarat kanske handlar om mod och kognitiv insikt som öppnar ens sinne mot omvärlden.