Människor är olika som fingeravtryck och snökristaller. Men komiskt nog så är vi ändå benägna att sneglande på varandra, gå i varandras fotspår. Orsakerna är många. Vissa törs inte kliva av från en trendig väg. Andra har ingen lust att själv sticka ut och väljer den ström som är starkast. Andra simmar emot allt vad de bara orkar och förbehåller sig rätten att göda sina egna tankar och idéer. Vårt behov av tillhörighet, igenkännande finns med i leken. Flockdjuret gläds och känner trygghet när samma sorts jeans sitter på vännernas bakar och den trendiga soffan återfinns i flashiga inredningssammanhang. Behovet av att ha fått påskrivet att man "valt rätt" är en drivande kraft. Mode, på alla möjliga områden styr världen. Kreativa stilikoner hittar på och direktiven rinner ned genom organisationer, ut på gigantiska marknader och in i våra hem och tankar. Om vispbunkarna i plast ska vara gröna och blå i år så är det svårt att vara egen och dra mot en annan färgskala. Man får glida med. Men visst kan man skapa en egen arena där former och färger hämtas från en brokigare palett. Just när det gäller hemmiljön förvånas jag ständigt över den enorma likriktningen och över behovet att använda det mest intima vi har - våra egna borgar - som showrooms. Visningsytor för andras beundran i stället för ett socialt sammelsurium av avtryck från olika familjepersonligheter. När det är så känns det sorgligt tycker jag. På något vis upplevs de uppstyrda hemmen som valda efter en mall i stället för efter invånarna själva. Förr växte hemmen fram. Man kunde se det tydligt. Fåtöljen var från ett årtionde, skåpet från ett annat och porslinet ett tredje och sänginredning och tapeter från ett fjärde. Man kunde se att listerna i taket var från 1970 och köksvågen från 1980-talet och att de ärvda skålarna i form av små byggnader från farmor berättade om en kvinna med mod och fantasi. Yngstingens hemmasnickrade tavla och teckningar hade sin givna plats som lysande avbrott i en väl känd hemmalogistik. Det här har jag funderat över förr - men är det inte synd att vi i samma ögonblick vi tar de stora greppen och låter oss bländas av prylarna utan minne då har vi samtidigt kastat ut oss själva. Helt plötsligt riskerar man att bli gäst och främling i ett eget hem.
