Gröna vågen är på gång igen verkar det som. Nyligen förklarade ett grannpar att de halvflyttar till sitt nya lotusställe efter Råneälven. I stan flyttar de från en stor lägenhet in i en liten generös etta. Jag förstår dem, att ha hittat sin drömplats på jorden är härligt och då räcker det att evakuera sig i något mindre under de värsta vintermånaderna.
Jag skulle själv kunna tänka mig att också dra åt ” landet” till, även om det tåler att övervägas lite till. ”Skulle du verkligen sätta dig där ute i mörkret” undrar de som man diskuterar saken med. Ja det tål också att tänka på. Men varför inte? Med alla faciliteter som tv och dator och fast telefon samt bil så är det alltmer lockande.
Visst, att se folk omkring sig hela tiden, höra bilarna som passerar oupphörligt, barn som leker utanför, rörledningar som susar, diskussioner i trapphus, ok det har sitt värde – liv och rörelse typ. Fast å andra sidan nog finns det liv och rörelse på vischan också – fast en annan sorts kanske.
På landet känner jag mig faktiskt aldrig sysslolös eller ensam. Det är fullt upp hela tiden med allt möjligt, trädgårdsarbete, små renoverings- och underhållsjobb. Blir man trött och behöver vila kan man sätta sig med kikaren eller kameran och titta på omvärlden, djur och natur, det råder ingen brist på scenerier och de skiftar hela tiden, i dagen, från månad till månad, årstid till årstid.
I stan tror jag det är mycket lättare att känna sig isolerad och just på grund av att du där är så nära bruset som passerar. Man är mera utlämnad åt godtycket eftersom du ofta inte kan påverka din omvärld så mycket. Bor du i en egen låda på landet är det ofta du själv som sköter allt.Och det mesta hänger på dig själv på gott och ont.
På landet är det också, tycker jag, lättare att leva enkelt och komma nära naturen – känna sig som en del av den. Rådjuren som passerar över åkrar och ängar, svanarna som ropar, jakthunden som skäller under höstjakten, fladdermusen som jagar i sensommarkvällen, jättegäddan som slår i vassen vid älvkanten, säg inte att det inte händer nåt på landet. Kanske gäller det bara att se det.
Att leva i en stad är en praktisk inrättning, att leva på landet, med naturen inpå knuten, är en livsstil. Den passar långt ifrån alla men för egen del så skulle jag nog kunna tänka mig, en bit längre in i framtiden.