Bilar är ett elände men vad gjorde man utan dom?
I dagarna väckte jag min gamla veteran ur dess törnrosasömn. Och döm om min jättestora förvåning, för denna över 30 år gamla plåthärk sparkade riktigt bakut och gick som ett spjut. Var nästan tvungen at tvärparkera och gå ut och kolla om det verkligen var min bil. Och det var det (dessvärre).
När jag hade satt nycklarna i tändningslåset hade jag väntat mig en seg förhandling över ett tomt batteri och påfyllningar av både det ena och andra samt kanske en topping på kalaset med en liten bogsering. Men icke. Det var en fröjd att styra gamla Bettan ut på storvägen mot stan. Under färden undrade jag vad som hänt, hur kan ett halvskräp till bil gå bättre än föregående år?
Sen kom jag faktiskt på att jag ju hade fixat ett och annat (hade förträngt den ekonomiska insatsen). Nytt batteri och ny olja och nya tändstift hade jag ju ordnat och en nygammal styrväxel. Undra på att belätet var så vitalt:)
Vad jag också hade glömt var att jag i fjol höst innan avställlning forslat en massa bråte som stått i garaget, fullt av spindelväv och gud förbjude att någon spindel fanns däruti, sånt låsas jag inte om. Nöden har nämligen ingen lag. Nä men spindelväv det var det gott om i lådorna
Visst hade jag en snabb fundering på om det ändå inte hade varit bäst att dammsuga ur bilen innan jag körde mot civilisationen men nä det fick vara. Med facit i handen hade jag nog gjort annorlunda.
Den gamla vännen var törstig så färden styrdes mot bensinstationen. Och precis när jag svängde in till vattenhålet sänkte sig något mörkt ned framför mina ögon som gick i kors. Skräcken som isade sig i mina ådror hade kunnat frysa spolarvätskan i bilen till is. De värsta farhågorna besannades. Och här satt jag fastspänd under färd och totalt försvarslös mot det monster som skymde min utsikt.
Det hade varit lite synd att braka rakt in i en bensinpumpsrad så jag behärskade mig såpass att jag tankparkerade lite för snabbt och sen förvånade jag mig själv. Normalt skulle jag kastat mig ur bilen med ett skvävt skrik. Nu kom reflexen spontant. Den feta äckliga spindel som bott i min bil hela vintern fick en snabb snyting och förpassades till de sälla jaktmarkerna.
Stolt kunde jag tanka min ”fina bil” och stolt kunde jag konstatera att jag vunnit ett slag mot en fobi. Så vi veteraner-bilen och jag - är kanske något att räkna med i alla fall:)