"Herregud va ni norrbottningar är husliga!"
Ja så kommenterade en bloggvän från Skåne min och en annan bloggares diskussioner om allt vad vi plockat, odlat och förädlat under säsongen. "Boxen måste väl ändå vara full nu", pikade skåningen med glimten i ögat, Och ja faktiskt, nu börjar den lilla frysen bågna lite lätt.
Kanske är det åldern som gör att man blir allt mer benägen att samla på sig ett vinterförråd. Det är en helt oslagbar känsla att lyfta på locket en kall vinterdag och ta upp en bytta sommar i form av väldoftade vildhallon, eller en plastflaska med råsaft av krusbär och röda vinbär och koka upp till måltidsdryck.
Förutom att det ofta är gratismat det handlar om, i alla fall bären, så är den allra största behållningen smaken och den exakta vetskapen vad det är du stoppar i munnen. Inga tillsatser i form av arom eller färgämnen, bara ren genuinitet.
Jag hör till de de grönavågare som leker med tanken på hur det skulle vara att försöka leva nästan helt på det man själv hämtat ur naturen. Bär, svamp, fisk skulle man kunna bärga utan större problem om bara säsongerna tillåter det och det finns tillgång.
Värre är det på köttsidan förstås. Undertecknad skulle näppeligen dra ut i skogen och skjuta rådjur eller älg eller fågel. Nä, men däremot så går det ju att få tag på varorna i fråga. Baka eget bröd borde man lära sig lite mera ingående, tänk förr när det stod en bagarstuga lite varstans ute i byarna.
Vann jag mycket pengar någon gång så tror jag att jag skulle låta bygga en gammaldags sådan, allvarligt talat.
Nuförtiden ska vi leva så sunt, så sunt, men i själva verkligheten så fjärmar vi oss alltmer från de ärliga livsmedel vi har runt knuten. Det är rätt sorgligt, och då inte menat som att det är slösigt att inte hämta hem det naturen ger oss. Nä, det sorgliga är att de unga generationerna inte får uppleva glädjen att förse sig med det exklusivt läckra som mognar fram under ultimata förhållanden. Man tappar vanan.
I sommar har jag planterat sticklingar av svarta vinbär. När jag var barn var man uppfödd på svartvinbärssaft. Och less blev man på denna ädla dryck. Man sneglade avundsjukt på kompisarna som hade mammor som gjorde underskönt vacker saft av extraktet Saturnus tror jag det hette. Inte en naturlig ingrediens det är då säkert men å vad man tyckte det var gott.
I dag uppskattar jag de tama bären och plockar dem gärna i samarbete med fåglarna. När saftmajan väser och vattenbadet ångar fram de dyrbara dropparna känner jag mig välförsedd. Och i sin himmel ler förmodligen Kajsa Varg och alla gamla förfäder.Själv drömmer jag om att dagens unga inklusive jag själv, ska återerövra mathållningen från färdigmatsindustrin. Det vore en revolution att stilla bedja om.