Sönderslaget, nedklottrat, sönderslitet, en offentlig lokal som symbol för sakernas tillstånd i ett område?
Jag kan inte låta bli att fundera på saken när jag kliver av och på bussen. Mitt i samhället ligger väntlokalen så när rutorna är krossade och pelarna i salen liksom gnagda av en stor bäver ja, då syns det ju. Det är upprörande. Men inte på det sätt som du nu tror att jag tänker.
Nej, för min känsla är "vad ligger bakom ett sådant pågående raseri, och varför just busstationen där vandalen ju står som i ett skyltfönster? Är förstörelsen ett medvetet eller kanske omedvetet rop på uppmärksamhet/hjälp? En drastisk kritik från den/de som inte kan åka iväg och kanske inte heller vill stanna kvar. En släng av en arg men vek knytnäve som hötter åt dem som inte låtsas se eller förstår den otillräcklighet som den kanske upplevt framtidslöse känner.
Har man misslyckats, saknat stöd och kärlek och kunnig uthållig coachning, har man varken pengar eller framtidstro eller någon som ingjuter och hjälper en till någotdera, ja, det är kanske då man ger sig på en sådan lokal? Ett hus som signalerar att du kan ge dig av mot dina egna mål eller komma hem till något hemkärt kan säkert te sig provocerande för den som känner sig bakbunden och frånåkt?
Den som slår sönder saker tänker inte rätt, men jag kan på sätt och vis förstå den sorgliga mekanismen bakom den ledsna själ som manifesterar vanmakt genom att slita sönder fönsterblecken till ett hus där de med mål i livet värmer sig. De som verkar ha något att vänta på.
Vem ska bry sig om den tjej och kille som inte ser att de har denna möjlighet, är det du och jag som ska ta ett litet kliv fram i vår vuxenhet och se de här unga i ögonen och försöka behandla de som medborgare. I stället för att gny över sladdspår eller busliv så i alla fall någon gång hälsa vänligt på dessa unga och inleda det mest enkla vardagliga samtal. Man kan prova.
Minns en kvinna som berättade att hon rutit åt en ung granne som hade haft en blöt fest och en av gästerna hade spytt i trappen. Hon hade trott att utbrottet skulle träffa döva öron. Reaktionen blev varken stursk eller uppkäftig. Ynglingen bad förskräckt om ursäkt och lovade att skura upp, vilket han också gjorde, direkt!
Det är lätt att racka ned på ungdomar men om man möter dem med respekt så finns chansen att få respekt tillbaka. Inte i alla fall men säkerligen rätt många. Om det är ett recept för att hålla en väntsal hel vet jag inte. Men, visar vi förståelse för unga som i dag inte har det alltför lätt och tar på allas vårt ansvar att försöka se dem som individer och kuggar i samhället, ja, då kan kanske en del är vunnet. Jag vill tro att det är möjligt! Jag har testat i min lilla värld och det kan funka.