Läste nyligen en artikel om vad det är som ger människor hög status. Att vara en god förälder var väldigt bra och att kunna flera språk eller vara specifikt duktig inom ett visst ämne.
Att status är viktigt är otvistligt, vi mäter oss mot varandra varje dag – kanske ofta utan att vi riktigt tänker på det. Det sker nog ofta väldigt omärkligt. Det kan handla om kläderna vi bär, klockan på armen, det ständigt nyfriserade håret, bilen, hemmet, barnen, hunden, släktingarnas yrken. Och vi älskar att slänga ved på bålet och vi är nog likadana allihop. Vi vill synas, känna oss värdefulla, märkvärdiga, speciella, avundsvärda.
Fast det kan bli väl så mycket av skryteriet ibland. Vi kan välja ett ämne där folk skrävlar och skarvar ohämmat skulle jag vilja påstå och det handlar om resor. Resor är något av det yttersta i statusväg just nu skulle jag vilja påstå. Själv har jag inte råd att resa längre än till Råneå just nu men det är fint där också :) Men resor – dessa resor! Och de behöver inte vara långvariga, märk väl – nä, ju kortare = dyra dagar) desto högre status.
Och det lustiga är att de är alltid så väldigt lyckade och ultimata (vilket ju förstås är roligt) men jag skulle nog allt vilja syna vissa partier. Måste ärligt säga att de resor jag varit på i mitt liv har visserligen varit spännande (reser ju så sällan så exaltationen är hög) och lärorika (åker mest i jobbet och måste slå i mig en massa fakta) men inte har det alltid varit fullkomlig harmoni – långt därifrån! Men man glömmer ju så lätt... när man ska tävla i ämnet lyckade upplevelser.
Ett riktigt skräckexempel fick jag en gång i en bastu där ett gäng kvinnor befann sig. Jag satt tyst och lyssnade på dem när budgivningen drog igång. Alla hade varit ute och rest och målen, priserna, faciliteterna behandlades ingående och allt mer febrigt. Till slut lyssnade ingen av dem på vad de andra sa utan de satt och antingen talade i munnen på varandra eller ruvade otåligt på vad de själva skulle kasta in för nytt resestoff i resonemanget.
Den heta resedebatten fick bastumiljön att framstå som svalkande. Vem som vann vet jag inte, fann för gott att resa mig själv och ta till flykten.
För min del så skulle jag faktiskt utan att blinka kunna likställa drömresan till utriket med en liten utvikning i det egna länet med kvalitetsinnehåll. Nyligen fick jag se mitt livs första nötväcka, i Boden och glädjen över det smällde minst lika högt som något annat stort. Att uppleva något fint och träffa spännande människor är ju faktiskt lika lätt i Korpilombolo som på Korfu tycker....