Jag känner många fina människor. Tycker jag är rätt fin själv men vem är allra finast? Och vad är egentligen definitionen på ordet fin? Oavsett om det handlar om människors egenskaper eller om deras prylar eller förehavanden. Och varför är vi så förtvivlat noga, i alla fall somliga av oss, att framhålla den där åtråvärda? finheten? Är det ett utslag av dåligt självförtroende? Ett sätt att skyla över den egna tråkigheten och otillräckligheten? Tål att tänka på. Alla har vi sagt det och alla har vi mötts av kommentaren om det fina." I går var jag på en fin lunch" kan det låta om bekantingen du träffar på. Någon beskrivning mera ingående på vad det var som var såå speciellt fint får du inte alltid. Kanske var det vinet, kanske var det dukningen eller kanske var det något särskilt fint med den som ordnade tillställningen eller alla bjudna. Men fint, det var det, lite luddigt outtalat. Ibland får man känslan av att det inte är det fina som är det viktiga utan att just man själv blivit omfattad av glansen. Den förädlar kanske man tänker, gör dig själv till något mer speciellt än den gamla vanliga vardagsmänniskan. Fina är vi ju alla. För mig är en fin människa någon vänlig, hjälpsam, snäll, oegennyttig, prestigefattig, generös. Men fin har ju också en annan innebörd fast mera oklar i sitt förlängda syfte. Fin då i meningen förmer än andra/annat. Den som har en finare titel än andra, ett yrke, kapital, fordon, hus, kontakter som sticker ut utöver det ordinära. Men ändå.. blir en bjudning finare för att den är dyr och påkostad och ordnad av någon med matnyttiga kontakter och stora resurser, och hur fin känns den om den inte är ordnad på hjärtlig grund, att det är själva värdet? De middagar jag varit på som jag skulle vilka djupdefiniera som fina har varit av enkelt slag. Och glansen har snarare kommit från sättet man bjudit in på långt från materiella och personella upphöjdheter. Yta kan blända oss och förtrolla oss och få oss sugna att sola oss i glans, men en glans som falnar. Fina egenskaper hos en person däremot berikar och förmerar oss själva. Sannolikheten att känna värme från människor som är fina bara för att de bjuder på påkostade arrangemang är lika stor som att njuta av en solig dag bakom betongglas. Det lyser men du kan inte känna strålarna.
