Rubriken kan man läsa på olika sätt. Den som är pass 22 år och stått i bostadskö sen hon var barn läser nog med betoning på första ordet. Eller kanske i sina mörka stunder skulle rent ändra till "inga" rum. För det är ett mörker för alla de unga vuxna som lyckats få ett jobb men inte tar sig ifrån pojk eller flickrummet hos mamma och pappa. Vart ska de bo? alla våra ungdomar, som kanske inte har kontakter eller föräldrar som lägger upp en slant för bostadsköp, och vidare- hur många är beredda att "köpa fast sig" i 20-årsåldern? Ett växande samhälle verkar ha allt fokus på de av oss som har bra med stålar - som lägger hundratusentals till miljoner på vårt boende och med ytor där det verkligen inte är svårt att "få rum". "Nu utvecklar vi och bygger nytt" ropar man men tillropet är inte till för alla öron. Den som bokat sig på en etta längst ut i periferin och funnit att hon har minst 120 andra lika desperata före sig - som har flera års längre kötid - kan hålla sig för skratt. Hur utvecklande för en stad - är det på ett bräde- med unga män och kvinnor som inte kan börja leva ett självständigt liv. Blir det inte rent samhällsekonomiskt lite kontraproduktivt? En ung person med bra lön som inte kan lätta ankar från föräldrahemmet går ju inte ut och köper någon dammsugare eller tar några hemförsäkringar eller skaffar sig någon cool soffa... Unga vuxna som tvingas bo hemma sätter inte gång några hjul på marknaden. Vårt kapital i samhället, våra unga förslösas, men vem tar ansvaret för det. De har inte heller några stora krav. Är man 20 bast är det inte etagevåningen på nya hotta adressen som man ser efter. Man blir överlycklig över ett eget rum med toa och dusch och kokplatta - men trots att kraven är minimala så finns det ingen som försöker tillgodose dom. En stads bild utåt kan jag förstå ser fin ut om man kan bygga bostäder med en utsikt så vid att man kan se hur långt som helst. Men hur långt ser man om vi tittar på ungdomarnas situation. "Ska man behöva tälta i stadsparkerna för att någon ska ta tag i vår situation" säger flera ungdomar jag känner. Och kanske är det så att ungdomarna - som imorgon ska hålla i samhällsutvecklingen - riskerar att tappa tålamodet för att de negligeras och degraderas i sin ofrivilliga "inlåsning" i barnkammaren. Jag kan se bilden framför mig med en massa små översnöade tältdukar där hoppets lampa lyser i stadsnatten. Rum för eftertanke? någon?
