I dessa Kamprad-dagar och diskussioner om näringslivets toppar som skottar in bonusar och fantasilöner så undrar jag om det inte bland dessa kan finnas någon som en vacker dag vaknar och gör helt om.
"Nä nu jäklar får det vara nog, inte behöver jag eller ens är värdig eller i behov av tio miljoner i årslön." Ja ungefär så.
Det är en mer än märklig mekanism bakom den som utan synbart mål lägger miljard efter miljard på hög i ett bankfack i Liechtenstein. Hundra miljarder! Det går ju inte att använda upp. Det är ogreppbart för alla, för den obemedlade ensamstående mamman och även för den smällrike företagsledaren. Men vad är det som gör att man har behovet av att lägga kulorna på hög och för egen del?
Vad är det som hindrar att man inte istället glädjer andra och sig själv med att låta slantarna rulla och komma till nytta? Är det känslan av att man är dödlig som ligger bakom, rädslan för det oundvikliga? Typ så länge jag drar in pengar och handlar så lever jag.
När man ger ut så får man inte bara tillbaka, man får också vinken om att människan är liten och sårbar och att tiden är utmätt. På dödsbädden tror jag inte många ofattbart rika ligger och tänker på sina miljoner eller miljarder. De tänker på hur livet blev och det som de lyckades med i sina relationer eller kanske aldrig lyckades att lägga på hög - som trofast kärlek och engagerad vänskap.
Man må beundra den som skapat ett imperium som ger otaliga människor en säker utkomst och kunder tillgång till ett prisvärt koncept. Men samtidigt förundras man över en gammal man som verkar ha stannat i bilden av sig själv på en pojkes nivå. Som blir obegriplig som det barn som i sitt barnkammarskåp har dyra leksaker han aldrig visar men samtidigt helst säger sig leka med kottar och pinnar.
En maktens man som genom ett långt liv målat upp en sida av sig själv som egentligen inte finns, vad ska man tro om det? Ligger det något i barndomen och uppväxt som skapat det behovet. Är samlandet av miljarder en dyr lek aldrig menad att förstås eller delas av andra - kanske inte ens av de allra närmaste.
Så sorgligt att inte tillåta sig njuta av sina tillgångar och våga visa det utåt. Och varför inte solidariskt bjuda de som gynnar ens affärsrörelse - som ger det ofattbara överflödet - på det mest folkliga sätt som finns:
Genom att betala skatt.