Häromdagen satt jag och lyssnade på två unga tjejer på bussen. De pratade om hur de skulle vilja ha sina begravningar..! Den ena skulle ha en svart kista med öppet lock och vad den andra önskade sig hörde jag inte men de diskuterade glatt, ungefär som att det gällde vilken färg de skulle ha på skåpluckorna i köket.
Nå, kanske ska man inte ducka för att avhandla de tunga spörsmålen, Inte ens när man som de där två flickorna är i blomman av sin ålder. Om inte annat så är det ju bra för anhöriga att veta hur deras närmaste vill ha det med ditt och datt i detta livet och därefter.
Annars är det ju kanske roligare att avhandla det man vill göra ovan jord istället för att grunna över vad det ska stå på gravstenen:) Att planera är en trevlig sysselsättning som nödvändigtvis inte behöver betyda att det sätts några båtar i sjön. Planer i sig är ofta bara ett sätt att roa sig och ett tecken på att man lever.
Tänk bara så många som planerar resor hela tiden men sällan kommer riktigt ur fläcken. Somliga har varit runt hela halva klotet i sitt frenetiska bläddrande i broschyrer och nätkoll och diskussioner med andra att innan resan ens är gjord så har de i tanken turistat hej vilt och med välbehag dessutom.
Samma med oss som renoverar. I tanken har jag målat, rivit ut, möblerat om och handlat material. Tänk om allt man funderat ut verkligen hade genomförts också som genom ett trollslag. Nåja, ska man få nåt gjort så är det bara att kavla upp ärmarna.
För min del ska vår och försommar gå i målandets tecken. Många kvadratmeter ska det bli och i samma kulör – somrigt falurött och fräscht vitt. Lådan ska få en ny kappa. Den gamla har klarat sig med bravur i över 50 år. Helt givet var det inte att det skulle bli samma färgskala som traditionellt. Många har tankarna varit att klatscha till det hela i gult eller grönt eller annat. Eller kanske ta fram timmerstommen och tjära den eller så. Som sagt mycket funderande och diskuterande har det varit.
Men, till syvende och sist så hamnade vi på utgångsläget, och den gamla gården fick sista ordet. Den ville ha sitt falurött med vitt och så får det nu bli. Traditionen segrade och kanske lika bra det.
Så några penslar lär man köra slut på här fram i vår och många målande timmar kan användas till att planera ytterligare påhitt medan virket behandlas. Och skulle det bli det sista jag gör så kanske en lämplig inskription skulle vara på min gravsten "Hon strök med"!